Som Fågel

Som fågel är ett interaktivt konstprojekt som är baserad på att bygga bon inspirerade av fågelbon för flyktingar. Vi använder naturliga material för att skapa färgade och innovativa bon på ett symboliskt sätt. Vi vill ändra stereotypen för den plats en flykting upptar när hen landar i asyllandet till en bild som ger ett intryck av lycka exakt som det blir när vi ser en fågel bygger ett nytt bo.

Vi, konstnärer, är i ett ständigt behov att uttrycka aktuella frågor i vårt dagliga liv. Flyktingfrågan och människor som tvingas lämna sina länder på grund av krig, hunger eller brist på mat, de har rätt att bo i andra länder. Projektet Som fågel är ett konstnärligt och abstrakt uttryck om en lokal, national och international fråga.

Vi skapar konstnärliga bon, använder miljövänliga material och färger som passar att vara på offentliga platser. Bonas storlek är olika, ibland är de lite större än storleken på bon i naturen.

Projektet bygger på att ta fram idén om asyl och flyktingar i form av föreläsningar på olika platser, för barn och ungdomar i skolor, för studenter på universitetet, för medlemmar i konst- och andra föreningar med mera. Vi gör seminarier för att få inspiration av människors tankar och deras erfarenheter. Speciellt människor som upplever upplevelsen. Vi gör experimentella workshops med människor där de kan bygga/skapa bon som de kan förställa sig med handledning av professionella och etablerade konstnärer. Resultat av varje workshop utställas/placeras på en offentlig plats som exempelvis ett träd i stan där workshopen äger rum.

Som fågel är ett projekt med syfte att forska och ta reda på hur känslan av instabilitet påverkar oss som människor. Vi reser till olika platser, träffar folk och diskutera med dem flyktingfrågan. Därefter, gestaltar vi våra diskussioner praktiskt genom att bygga ett nytt bo. Vi utställer bona i en lämplig plats med en liten text som berättar historien bakom detta bo.

Som fågel riktar sig framför allt till flyktingar från olika läder som bor i Sverige. Vi har flyktingar som är konstnärer, läkare, studenter, advokater, barn, ungdomar, kvinnor, män och annat… Vi träffar dem och får inspiration av deras berättelser som berikar vår själ.

Som fågel riktar sig också till politiker som tar beslut att bevilja asyl eller inte. Riktar sig till ungdomar som var barn när deras föräldrar kom till Sverige. Vi lyssnar på dem och bjuder dem att följa vårt arbete för att veta att vi bryr oss om dem och att vi skapar konst av deras historier.

Projektet riktar sig till personer som kanske skäms för att bli kallade flyktingar. Många gillar inte ordet ”flykting” och känner sig degregerade när de hör det ordet. Vårt syfte därför är att ändra den negativa klangen för ordet ”flykting” i deras öron. Detta kan vi uppnå genom att avbilda flyktingar som fåglar som flyr från köld till en plats med värme och mat. Fågeln återkommer kanske, och kanske inte. Den är fri och landet är stort och räcker för alla.

Vi besöker skolor och bjuder på workshops. Vi besöker flyktingläger och sprider information om frågan och om projektet.

Vi träffar och kommunicerra med människor från olika kulturer, olika kön och olika åldrar för att lyckas med att berika projektet och nå komplett resultat som rymmer alla projektets aspekter.  Mångfalden av deltagarna och medverkarna i projektet är likasom mångfalden av fåglar som finns i naturen.

To See or Not to See

To See or Not to See, That Is the Question.
Ignorance is Bliss

To See or Not to See, That Is the Question. Ignorance is Bliss
Saab Art Gallery
Saad Hajo
Vernissage 7 november kl. 14.00-16.00
Utställningen pågår till den 22 november 2020
Öppettider:
Vardagar kl. 11.30-13.00
Lördag och Söndag kl. 14.00-16.00
Terrassen, Saab AB, Linköping
I samarbete med Sveriges Konstföreningar

Saad Hajo roar med bredd och djup

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Nils-Göran Tillgren

– Först och främst vill jag visa att satir är rolig och ska få oss att skratta!

Satirtecknaren och EWK-pristagaren (2015) Saad Hajo ställer ut hos Saabs konstförening i Linköping under november. Inbjudan kom efter en föreläsning för föreningens medlemmar 2019.

Utställningen roar. Den får mig att le, förundras, tänka efter. Jag fascineras av hur till synes enkla Snubbla, slapstickens slitna en-man-som-halkar-på-ett-bananskal, låter mig tolka teckningen som en hyllning till klassisk clown- och stumfilmshumor genom att bananskalet fyllts av förväntansfulla glada emojis medan den uppkastade och fallande mannens ansikte surar i glödande rött.

Anspelningarna på äldre tiders konst är många, inte ovanligt för satirtecknare eller konstnärer över lag. Det kan ses som en genväg till publiken, att vi känner igen motivet – van Goghs Självporträtt, Magrittes Mannens son, Hokusais Vågen (Under vågen utanför Kanagawa), för att inte tala om Michelangelos Adams skapelse – och nu kan fundera över vad tecknaren vill berätta genom sina skruvade versioner. Gripande är Efter Picasso, där dennes Guernica är direkt igenkännbar trots att Saad Hajo ställt bilden av krigets fasor som en kuliss (”jag är den förste”, säger han stolt om greppet att ställa den på högkant), med en rädd (fiende-)soldat halvt skymd bakom dess kant.

Saad Hajo var etablerad satirtecknare, i främst arabiska men även franska tidningar, när han bosatte sig i Norrköping 2005, efter att tidigare bott i Frankrike och Libanon. Inom några år blev han och hustrun konstnären Sahar Burhan (vars utställning ”Som fågel” visades på Saab Art Gallery under oktober) även kända som aktiva på den lokala kulturscenen. Jag känner därför igen några äldre bilder, från Arbetets museum – utställningen ”Paus” år 2010 som var en stor exposé som paret curerade med arabiska satirtecknare genom tiderna – och inte minst från Galleri Kronan – en soloutställning som sammanföll med att Hajo erhöll EWK-priset 2015.

Det började tidigt. Nyfiken, bilden på fostret som håller en penna bakom ryggen och kikar ut genom mammans mage, en nyckelhålsformad navel, är en rar anspelning på konstnärens tidiga lust och begåvning. Födelselandet är Syrien där han utbildade sig vid konsthögskolan i Damaskus och erhöll Bachelor of Fine Arts (fil. kand.) 1989. Konstutbildningen ger eko i utställningen, inte bara i pastischerna av ikoniska konstverk, utan även i den tekniska bredden, Saad Hajo klär sina satiriska teckningar i den dräkt som passar motivet, från träsnittets grova linjer till akvarellens mjuka skiftningar.

– Jag ser bilden innan jag ritar, kommenterar han.

Numera är verktygen oftast digitala. Saad Hajo pekar på en målning skapad med ”pastellkritor”. En fördel är att bilderna lätt kan bearbetas och utvecklas till de korta filmer han gör tillsammans med hustrun Sahar och 3D-grafikern Diia Homsy. Några av dem, också de med skilda uttryck, snurrar på en skärm i utställningen. Jag fastnar för den snygga Social distancing med många jordklot, varje sfär är en egen liten världsdel, vars avstånd till de andra växer på grund av ett litet knoppigt, rött virus. Men också för den enkla animationen med rullande stridsvagnar, med arga emojies i bandfötterna, som dödar de vuxna i en från början emojieglad familj och lämnar barnen arga. Fler kan ses i den YouTube-kanal han nyligen startat: ”Take a break”.

Utställningens omkring femtio grafiska bilder, i mycket små upplagor och på väl valt papper, är lätt grupperade, med finurliga och allt som oftast varma infallsvinklar på aktuella och eviga ämnen, som corona, kärlek och uppror. Växter, från träd till blommor, förmedlar växtkraft och förnyelse; Finna vägen! slingrar sig genom underjordens labyrint upp i ljuset, eller Hopp, där en ny ros knoppas invid en fängslad och böjd blomma.

En avdelning ägnas förstår karikatyrer av politiker – av hans mer än hundra bilder av Syriens president Bashar al-Assad presenterar han här några få; Breznjev, Putin, Hafez och Bashar visar hur al-Assad och Putin står på företrädarnas grund, det vill säga på fadern Hafez al-Assads respektive Sovjetunionens starke ledare Breznjevs huvuden.

– Syrien och Sovjetunionen hade försvarsavtal redan på deras tid på 1970-talet, berättar Saad Hajo.

USA:s nu avgående president Trump får självfallet en hel del utrymme, här är intressant hur Saad Hajo inte låtit sig fastna i ett visst sätt att avbilda honom. Jag fastnar för Trump-19, alltså i coronaavdelningen, där ansiktet mellan överkammad linlugg och kavaj är helt upplöst av sjukligt gröna fläckar – som vore mannen en virushärd i sig. Bilden kan ha passerat bäst före-datum, utmanaren Joe Biden bedömdes av samtliga landets nyhetskanaler ha vunnit presidentvalet samma dag som utställningen invigdes. Eller… biter sig Trumps sätt att tolka sin omvärld fast hos hans väljare och sprider sig?

Teckningar skapade i en tid och ett sammanhang kan alltså tolkas om och få ny innebörd. Antar & Barbie tecknar den arabiske hjälten med Barbie bakom sig på en kråmande svart häst. 1999 var den serietidningsinspirerade bilden en lustfylld kommentar som handlade om kärlekens frihet men också om överbryggandet mellan kulturer, österns Tusen och en natt möter den västerländska populärkulturen. Nu, med islamismens framåtmarsch, känns bilden som en omöjlighet att visa för sin ursprungliga arabiska publik – den skulle censureras. Och vad skulle vi västerlänningar se? I rädslan för terrorister har vi helt glömt bort österlandets romantiska hjältar som vi tjusades av för inte så länge sedan.

Så vem är främlingen och vem är jag och hur förhåller vi oss till det främmande? Saad Hajo vill gärna att vi ser hans utställning i ljuset av den frågan. Han har ställt den till en rad personer, studenter, forskare, en advokat med flera. Svaren har satts upp på väggen. Den som vill får lämna sitt bidrag.

– Jag har fått nya perspektiv, säger Saad som avser att hämta inspiration från svaren i sitt framtida arbete.

Vernissagen blev med coronatidens nödvändighet en publikt tunnsådd historia . Molly Teleman, vän, tonsättare och bibliotekarie, funderade i sitt selfiefilmade invigningstal över huruvida hon skulle kalla Saad Hajo för världsmedborgare eller en som tar ett steg tillbaka i iakttagarens roll. Även hon tog fasta på konstnärens fråga om jaget kontra det främmande och konstaterade att han med sin blick och sina teckningar bidrar till att göra avstånden mellan oss mindre än förr.

– Man måste vara modig och ha självförtroende för att förändras utan att förlora sig själv.

Text: Ann-Charlotte Sandelin

Foto: Nils-Göran Tillgren

Med stöd av Region Östergötland