Utställning av Sahar Burhan
Plats: Saab Art Gallery
Tid: 10–25 oktober 2020
Som Fågel
Måleri och objekt
Sahar Burhans bobyggeri följer hennes tråd
”Det går inte längre. Nu tränger de ut!”
Tanken slår mig. De skjuter fram ur ramar, som något som föds. Som vuxna – konstfärdigt vridna garnhärvor balanserar på piedestaler.
Tanken slår mig. Sahar Burhans måleri har ofta varit materiellt. Collage av små pappersbitar eller tygremsor, små kuber nedanför en stor målning som fört motivet – en gata med bombade hem – in i rummet. Att nu inte bara hänga tavlor på väggen utan med objekt ta rummets volym i anspråk är en naturlig utveckling – stegvis skulle man kunna säga.
Men det uttrycket använder vi inte i vårt samtal i utställningen ”Som Fågel” på Saabs Konstförening i Linköping. Vi har samåkt från Norrköping och i baksätespratet kommit in på hur olika språk har sina uttryck. Det svenska-västerländska ”steg för steg” räcker inte för arabiskans ”lager på lager”, som ju även vi använder och som antyder något större än promenadens linjegång. Konsten, inte minst vår samtida konst, använder just lager: anspelningar på tidigare konst, samhällsfenomen, det privata och det allmänna, konstnärens tankar, gärna en droppe slump samt ”betraktarens öga”.
Stark punktbelysning på konstverken i det vita galleriet invid Saabs personalmatsal. Vi är i halvkällarplan, utanför anas förbipasserande på andra sidan de kraftiga glasblockens breda ljusinsläpp. Det fungerar bra för ögat medan andra halvan av vår inkallade duo, fotografen Nils-Göran Tillgren, bekymrar sig över de starka kontrasterna, hans kamera har det inte lika lätt.
Femton verk – fyra titlar: Äldst är Mångfald (två verk), följt av Tiden enligt Norrköping/Tiden enligt Damaskus (två verk), Höst (ett verk) och Bo (tio verk, samtliga från 2020).
2009 kom den första Mångfald till, två år efter att konstnären Sahar Burhan kommit till Norrköping presenterade hon sig för alla norrköpingsbor med det årets Kulturnattsaffisch.
– Jag hade köpt dyra färger från Frankrike, berättar hon om det påbörjade arbetet som avbrutits av någon anledning. När jag kom tillbaka hade färgen börjat torka på paletten.
Originalet är en underbar liten färgklattig historia. Varje glänsande färgklatt lyser och detaljerna lyfts fram i det mångdubbelt uppförstorade formatet. Färg som material!
Titeln Mångfald återkom året därpå i ett verk där hon rivit bomull i små avlånga bitar.
– Bomull är skört, lätt att riva med händerna. Men när bitarna färgas med akryl blir de starka.
Tekniken återkommer i Höst från 2012 som hon gjorde live, i viss mån med publikens hjälp, på Norrköpings Konstmuseum under det årets Kulturnatt. Att skilja ut vilka av de kraftiga färgstråken som är olja, akryl eller färgad bomull är svårt.
– Den gestaltar mitt liv och utveckling, bit för bit, berättar Sahar Burhan om verket.
– Jag var flykting. Jag hade förlorat allt, jag var svag, säger hon om de bruna och dova inslagen. Men som konstnär blev jag stark. Jag kunde prata om min konst. Jag fick stöd.
I de mustiga jordfärgerna lyser skimrande blått, som om målningen är en vattnets spegelbild. Jag ser himmelsflikar genom höstträdens bladverk på de krusade vågorna.
Den som följt Sahar Burhan i Norrköping har snart fångats av hennes inbjudande kreativitet. Som i projektet där hon fick Norrköpingsborna att komma till köpcentret Mirum i Hageby och måla var sin pusselbit till Hela bilden, efter Carl Larssons stora Frukost i det gröna, ett av Norrköpings Konstmuseums mest populära verk. Eller att låta sjutton kvinnliga konstnärer göra en replik av en egyptisk graffitimålning från den arabiska våren. Eller sett hennes gripande version av den drunknade treåringen Alan Kurdi, skapad i den pixelteknik hon nästan gjort till sitt signum men inte tagit med till Saabs Konstförening, och som kräver att åskådaren tar ett steg bakåt för att se hela bilden och förstå.
Kanske dubbelverket Tiden enligt Norrköping och Tiden enligt Damaskus är två sådana steg på vägen mot pixlarna. Två ljust pastelliga verk av utklippta små kvadrater i silkespapper. En kvadrat tickar runt, runt i vardera bilden. De gjordes till Galleri Kronans samlingsutställning Konst eller Klocka 2.0 år 2011. Norrköping, med aningens större kvadrater, vrider sig snabbare. Den i Damaskus, mer svårupptäckt i miljonstadens gytter går långsammare. Damaskus är i än högre grad än Rom, en evig stad, en av världens äldsta. Det är den stad Sahar kommer från och har tvingats lämna, det är inte enkelt att vara skapande konstnär i Syrien. Det är den stadsdelen, gatan, huset som lagts i ruiner av inbördeskriget och som hon visade på Norrköpings Konstmuseum, med ovan nämnda kuber ut i rummet, som hon minns med saknad. Även om hon och maken Saad Hajo numera är väl inbodda i Norrköping.
Det finns en (bomulls-)tråd i konstnärens skapande menar hon. En tråd av delaktighet och engagemang som leder fram till alla dessa Bo, de som tränger ut från ramar eller vilar på piedestaler. De är inbjudande flerfärgade, hela utställningen harmoniserar i jordfärger – mustigt orange, brunt, gult, rött, grönt.
– Som fåglar som bygger sina bon. Eller alla djur som bygger bon, säger Sahar och minns läraren i skolan som väckte fascinationen inför binas perfekta sexkanter.
Piedestalernas Bo vilar på spegelglas, för betraktaren att se från alla håll. Det ser enkelt ut, som att hon bara vridit till garnhärvor och de stannat i enkla eller intrikata former. Så är det inte. Konstnären har rivit tunna bomullstrasor, färgat dem och sytt, med metalltråd, med mera pilligt och tidskrävande arbete. Varje Bo är sitt eget verk, med sina egna ingångar eller utstickare. Där finns en klassisk tidlöshet i skulpturernas abstrakta former även om de samtidigt känns organiska med sitt trådiga yttre.
– Det är inte lätt att lämna sitt hemland, säger Sahar om ett Bo som likt en larv vrider sig tillbaka ner mot underlaget just som den sträckt sig upp. Varför kopplar man mest negativa känslor till flyktingar och ser dem som offer, förlorare? En människa är så mycket mer.
Om de Bo som tränger fram genom loppisramar, äkta återvunna eller shabby chic-patinerade, säger hon att hon velat ge dem nytt liv i svenska ramar.
– Jag är glad att man vill köpa konst som handlar om flyktingar, fortsätter hon om att flera av hennes verk får nya hem, bland annat på Östergötlands museum.
”Som Fågel” är en del av ett större projekt med samma namn inom V.O.D.K.A.N., kulturföreningen Vi som orkar driva kultur i Norrköping, som bland annat drivit Galleri Kameleont. Snart kommer fler saker att hända, inte bara i gallerier utan även i det offentliga rummet i samband med Norrköpings Light Festival, det årliga ljuset som glimmar i midvintermörkret.
Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Nils-Göran Tillgren, Zaria Zardasht, Kerstin Svedbäck, Hajo Saad och Soile Merilä
