Hem hemska hem

Virserums konsthall
18 april–5 december 2021


Konstnärer: Anna Berg, Monica Bonvicini, Sahar Burhan, Miriam Bäckström, Karl Dunér, Peter Geschwind, Rosemarie Holmström, Moa Israelsson, Karin Karinson, Anna-Karin Rasmusson, Sara Söderberg.

Bygge pågår. Under Virserums konsthalls vackert böjda limträhimmel växer samlingsutställningen ”Hem hemska hem” fram.

Virserum var en gång en möbelverkstad av rang, mitt i det småländska skogsriket. Konsthallen har ställt sig stadigt på den grunden; ett rullande schema över tre år med Trä och hållbarhet första året, Fiber det andra och Fritt tema, som ändå ska ha någon koppling till trä, det tredje. I år är ett sådant Fritt tema-år.

– Med pandemin kom idén om hemmet som en trygghetsplats, berättar Konsthallens producent Carolina Jonsson.

Arbetstiteln var ”Hem ljuva hem” men under processens gång kom tankarna på de problem som kan rymmas i hem, som våld, psykisk ohälsa och titeln vändes i dess motsats. Carolina Jonsson och konsthallschefen Andreas Brändström bjöd in elva konstnärer, ”elva ingångar till temat” att delta. Utställningen ska stå mer än halva året, från mitten av april till början av december.

Två mindre utställningar ryms i undervåningens dunkel, också de kopplade till Hem-temat. Konstnärsgruppen Generator (Dan Schyman, Désirée Burenstrand och Maria Gordana Belić) har skapat en kafkaartad undergroundvärld av överblivet material som skänkts av Virserumsbor. I avdelningen bredvid ska Konstskolan Munka ta plats under våren.

– Jag väljer verk, inte konstnär, förklarar Carolina Jonsson sitt sätt att arbeta. I år, under pandemin, har jag letat mycket på nätet, läst artiklar. Ibland har jag en idé om att ett konstnärskap kan vara intressant men då har den konstnären kanske inget verk som passar. Jag tittar också på konsthögskolornas examensutställningar, kan sedan ringa upp de unga konstnärerna och fråga vad de gör nu.

Carolina såg Sahar Burhans verk Här var mitt hus i ett utskick. Det var från utställningen ”Gränslösa blickar” på Norrköpings Konstmuseum 2018, där tre konstnärer tolkade mötet med verk ur museets samlingar. Sahar Burhan hade skapat en enorm gatuvy från det krigshärjade Damaskus. Under duken låg en stor hög med klossar, som har de rasat ner från husen på bilden.

– Jag trodde inte det var hennes hem men jag förstod tekniken med pixlarna. När jag insåg att det verkligen var hennes hus som var med på bilden blev jag starkt berörd.

– Det är personligt, ett utlämnande verk. Det är ett monumentalt verk. Men det är också en oerhörd förlust, understryker Carolina Jonsson.

Carolina Jonsson letade rätt på konstnären och tog kontakt. Ville Sahar Burhan ställa ut sitt verk i Virserums konsthall?

I veckan inför vernissagen var Norrköpingskonstnären på plats för att lägga sista handen vid installationen.

Den stora duken rullas upp på en skyddande plast på golvet. Ajdå, upp och ner, men det är enkelt att vända duken rätt. Värre är att den stora träställning, här räcker det inte med en ram, som duken ska fästas på befinns ha fel mått. Den måste justeras av Hasse Bredenberg och Johan Sandin från Lignariums Snickeri som ställer upp för konsthallen när utställningar ska upp eller ner. Sahar övervakar ändringarna och till sist är den jättestora duken på plats. Äntligen kan hon äta lunch, konsthallen bjuder på kryddig linssoppa.

– Jag blev så glad när Carolina hörde av sig. Någon som ringer mig, någon som jag inte känner och som vill visa Här var mitt hus, säger Sahar Burhan.

Sahar Burhan är en känd profil i Norrköpings och Östergötlands konstliv. Som konstnär, utställningsproducent, gallerist, hon är en drivande kraft som gärna samarbetar med andra. Mindre känt är att hon är jurymedlem i statliga Konstnärsnämndens Bildkonstnärsfond 2019.

Med Här var mitt hus har hon uppmärksammats och bjudits in runt om i Sverige, som utställare och föreläsare. En mindre version av verket visades i – det likaså mindre – Rian designmuseum i Falkenberg sommaren 2020. Senare i sommar kommer ännu en version av verket att ställas ut i Maskinhuset Grängesberg i Ludvika kommun.

Det är tudelat för Sahar att bli uppmärksammad för ett verk som gestaltar hennes krigshärjade uppväxtstad Damaskus. När den kände akvarellisten Lars Lerin målade Syriens förstörda städer kände hon lättnad, motivet var inte bundet till vem hon var, till hennes rötter, det var något som alla konstnärer kunde dela.

– Att få ställa ur med andra, inte i ett integrationsprojekt utan att ställa ut som vilken svensk konstnär som helst, är jätteroligt. De behöver min erfarenhet, inte min bakgrund. Det är stort och ger mig energi.

Sedan går Sahar tillbaka upp till utställningshallen. Dags att öppna de stora säckarna med små färgade frigolitkuber, som appliceras så att de ser ut som att gatan rasat ner på golvet. Medan själva bilden är så grovt pixlad, nästan som en 3D-bild, att motivet kan bli svår att identifiera om man inte ser det på mycket långt håll eller fångar det i sin mobilkamera. Sahar Burhan har har många tankar om tekniken som hon använt i flera verk. Det handlar om att först se saker med en mental och känslomässig distans, som tv-nyheternas bilder från krigsskådeplatser. Skulle de bilderna förstoras så skulle de bli svårbegripliga. Förståelsen och beröringen kan i stället uppstå på avstånd.

Kuberna kallar hon voxlar, de är ju tredimensionella jämfört med bildens tvådimensionella pixlar. Men att se dem nedrasade under bilden gör att hela skeendet inte längre äger rum någonstans långt borta utan rusar hit, här och nu vid våra fötter.

– Min familj flyttade dit när jag var sjutton år och skulle börja på Konsthögskolan. Där hängde jag min första målning. Voxlarna skulle kunna vara mina och mina syskons saker som förstörts och ligger utspridda. Voxlarna kan vara mycket.

Utställningens fondväggar skapar rum skapar rum i rummet. Mitt emot Sahars ödelagda gata hänger Madrass och Bestick, två verk av Moa Israelsson som påminner om den transformation som kan äga rum när naturen tar över ett övergivet hem. Ett samtal uppstår i rummet, om sorg och förvandling.

Alla konstnärer är inte på plats men Monica Bonvincinis parhus ur serien Italian Homes hänger på baksidan av Här var mitt hus. Det skymtar också i vacker barockspegel – också ett samtal – i Karin Karinsons intensiva konsttårta, späckad med älskade prydnadsföremål.

Konstnärerna Rosemarie Holmström och Anna Berg gör gärna installationer ihop. På ett stort, cirkulärt podium har de börjat bygga sitt Bau-Bau-Land. Hittills har deras personliga och lekfulla mix av Bauhausskolans idévärld som gestaltats med material från det kända byggvaruhuset lett till pyramider, en färgglad mobil, hussilhuetter av tumstockar och – ta daaa – ett höghustorn i stickat polyestersnöre.

– Det är kul att det man gör kommunicerar med det som är runtomkring, säger Rosemarie Holmström.

Medan Sahar Burhan kan lämna Virserum efter några timmar räknar de två konstnärerna med att bygga vidare på det som kanske blir en liten stad under flera dagar.

Även Sara Söderberg räknar med att stanna några dagar för att fylla sitt podium. Här står skrangligt byggda ben på brädlappar bland mer eller mindre märkliga eller rentav magiska föremål. Vad allt kan inte rymmas i tankar kring ett hem, särskilt om det är ett hem med hemska hemligheter?

I ett inbyggt rum visas konstvideo. Andra delar av utställningen är inte påbörjad. När det är dags för vernissage söndag 18 april har alla elva konstnärer gjort sitt och Virserums konsthall kan öppna för publiken. Med munskydd, handsprit och pandemiregler.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

LÄNKAR

Virserums konsthall https://www.virserumskonsthall.com/…/kommande…/  https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=2516037145358046&id=1688568448104924 Maskinhuset Grängesberg https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=2516037145358046&id=1688568448104924

Som Fågel

Som fågel är ett interaktivt konstprojekt som är baserad på att bygga bon inspirerade av fågelbon för flyktingar. Vi använder naturliga material för att skapa färgade och innovativa bon på ett symboliskt sätt. Vi vill ändra stereotypen för den plats en flykting upptar när hen landar i asyllandet till en bild som ger ett intryck av lycka exakt som det blir när vi ser en fågel bygger ett nytt bo.

Vi, konstnärer, är i ett ständigt behov att uttrycka aktuella frågor i vårt dagliga liv. Flyktingfrågan och människor som tvingas lämna sina länder på grund av krig, hunger eller brist på mat, de har rätt att bo i andra länder. Projektet Som fågel är ett konstnärligt och abstrakt uttryck om en lokal, national och international fråga.

Vi skapar konstnärliga bon, använder miljövänliga material och färger som passar att vara på offentliga platser. Bonas storlek är olika, ibland är de lite större än storleken på bon i naturen.

Projektet bygger på att ta fram idén om asyl och flyktingar i form av föreläsningar på olika platser, för barn och ungdomar i skolor, för studenter på universitetet, för medlemmar i konst- och andra föreningar med mera. Vi gör seminarier för att få inspiration av människors tankar och deras erfarenheter. Speciellt människor som upplever upplevelsen. Vi gör experimentella workshops med människor där de kan bygga/skapa bon som de kan förställa sig med handledning av professionella och etablerade konstnärer. Resultat av varje workshop utställas/placeras på en offentlig plats som exempelvis ett träd i stan där workshopen äger rum.

Som fågel är ett projekt med syfte att forska och ta reda på hur känslan av instabilitet påverkar oss som människor. Vi reser till olika platser, träffar folk och diskutera med dem flyktingfrågan. Därefter, gestaltar vi våra diskussioner praktiskt genom att bygga ett nytt bo. Vi utställer bona i en lämplig plats med en liten text som berättar historien bakom detta bo.

Som fågel riktar sig framför allt till flyktingar från olika läder som bor i Sverige. Vi har flyktingar som är konstnärer, läkare, studenter, advokater, barn, ungdomar, kvinnor, män och annat… Vi träffar dem och får inspiration av deras berättelser som berikar vår själ.

Som fågel riktar sig också till politiker som tar beslut att bevilja asyl eller inte. Riktar sig till ungdomar som var barn när deras föräldrar kom till Sverige. Vi lyssnar på dem och bjuder dem att följa vårt arbete för att veta att vi bryr oss om dem och att vi skapar konst av deras historier.

Projektet riktar sig till personer som kanske skäms för att bli kallade flyktingar. Många gillar inte ordet ”flykting” och känner sig degregerade när de hör det ordet. Vårt syfte därför är att ändra den negativa klangen för ordet ”flykting” i deras öron. Detta kan vi uppnå genom att avbilda flyktingar som fåglar som flyr från köld till en plats med värme och mat. Fågeln återkommer kanske, och kanske inte. Den är fri och landet är stort och räcker för alla.

Vi besöker skolor och bjuder på workshops. Vi besöker flyktingläger och sprider information om frågan och om projektet.

Vi träffar och kommunicerra med människor från olika kulturer, olika kön och olika åldrar för att lyckas med att berika projektet och nå komplett resultat som rymmer alla projektets aspekter.  Mångfalden av deltagarna och medverkarna i projektet är likasom mångfalden av fåglar som finns i naturen.

Med stöd av Region Östergötlan. Med finasering, Norrköpings Kommun.

To See or Not to See

To See or Not to See, That Is the Question.
Ignorance is Bliss

To See or Not to See, That Is the Question. Ignorance is Bliss
Saab Art Gallery
Saad Hajo
Vernissage 7 november kl. 14.00-16.00
Utställningen pågår till den 22 november 2020
Öppettider:
Vardagar kl. 11.30-13.00
Lördag och Söndag kl. 14.00-16.00
Terrassen, Saab AB, Linköping
I samarbete med Sveriges Konstföreningar

Saad Hajo roar med bredd och djup

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Nils-Göran Tillgren

– Först och främst vill jag visa att satir är rolig och ska få oss att skratta!

Satirtecknaren och EWK-pristagaren (2015) Saad Hajo ställer ut hos Saabs konstförening i Linköping under november. Inbjudan kom efter en föreläsning för föreningens medlemmar 2019.

Utställningen roar. Den får mig att le, förundras, tänka efter. Jag fascineras av hur till synes enkla Snubbla, slapstickens slitna en-man-som-halkar-på-ett-bananskal, låter mig tolka teckningen som en hyllning till klassisk clown- och stumfilmshumor genom att bananskalet fyllts av förväntansfulla glada emojis medan den uppkastade och fallande mannens ansikte surar i glödande rött.

Anspelningarna på äldre tiders konst är många, inte ovanligt för satirtecknare eller konstnärer över lag. Det kan ses som en genväg till publiken, att vi känner igen motivet – van Goghs Självporträtt, Magrittes Mannens son, Hokusais Vågen (Under vågen utanför Kanagawa), för att inte tala om Michelangelos Adams skapelse – och nu kan fundera över vad tecknaren vill berätta genom sina skruvade versioner. Gripande är Efter Picasso, där dennes Guernica är direkt igenkännbar trots att Saad Hajo ställt bilden av krigets fasor som en kuliss (”jag är den förste”, säger han stolt om greppet att ställa den på högkant), med en rädd (fiende-)soldat halvt skymd bakom dess kant.

Saad Hajo var etablerad satirtecknare, i främst arabiska men även franska tidningar, när han bosatte sig i Norrköping 2005, efter att tidigare bott i Frankrike och Libanon. Inom några år blev han och hustrun konstnären Sahar Burhan (vars utställning ”Som fågel” visades på Saab Art Gallery under oktober) även kända som aktiva på den lokala kulturscenen. Jag känner därför igen några äldre bilder, från Arbetets museum – utställningen ”Paus” år 2010 som var en stor exposé som paret curerade med arabiska satirtecknare genom tiderna – och inte minst från Galleri Kronan – en soloutställning som sammanföll med att Hajo erhöll EWK-priset 2015.

Det började tidigt. Nyfiken, bilden på fostret som håller en penna bakom ryggen och kikar ut genom mammans mage, en nyckelhålsformad navel, är en rar anspelning på konstnärens tidiga lust och begåvning. Födelselandet är Syrien där han utbildade sig vid konsthögskolan i Damaskus och erhöll Bachelor of Fine Arts (fil. kand.) 1989. Konstutbildningen ger eko i utställningen, inte bara i pastischerna av ikoniska konstverk, utan även i den tekniska bredden, Saad Hajo klär sina satiriska teckningar i den dräkt som passar motivet, från träsnittets grova linjer till akvarellens mjuka skiftningar.

– Jag ser bilden innan jag ritar, kommenterar han.

Numera är verktygen oftast digitala. Saad Hajo pekar på en målning skapad med ”pastellkritor”. En fördel är att bilderna lätt kan bearbetas och utvecklas till de korta filmer han gör tillsammans med hustrun Sahar och 3D-grafikern Diia Homsy. Några av dem, också de med skilda uttryck, snurrar på en skärm i utställningen. Jag fastnar för den snygga Social distancing med många jordklot, varje sfär är en egen liten världsdel, vars avstånd till de andra växer på grund av ett litet knoppigt, rött virus. Men också för den enkla animationen med rullande stridsvagnar, med arga emojies i bandfötterna, som dödar de vuxna i en från början emojieglad familj och lämnar barnen arga. Fler kan ses i den YouTube-kanal han nyligen startat: ”Take a break”.

Utställningens omkring femtio grafiska bilder, i mycket små upplagor och på väl valt papper, är lätt grupperade, med finurliga och allt som oftast varma infallsvinklar på aktuella och eviga ämnen, som corona, kärlek och uppror. Växter, från träd till blommor, förmedlar växtkraft och förnyelse; Finna vägen! slingrar sig genom underjordens labyrint upp i ljuset, eller Hopp, där en ny ros knoppas invid en fängslad och böjd blomma.

En avdelning ägnas förstår karikatyrer av politiker – av hans mer än hundra bilder av Syriens president Bashar al-Assad presenterar han här några få; Breznjev, Putin, Hafez och Bashar visar hur al-Assad och Putin står på företrädarnas grund, det vill säga på fadern Hafez al-Assads respektive Sovjetunionens starke ledare Breznjevs huvuden.

– Syrien och Sovjetunionen hade försvarsavtal redan på deras tid på 1970-talet, berättar Saad Hajo.

USA:s nu avgående president Trump får självfallet en hel del utrymme, här är intressant hur Saad Hajo inte låtit sig fastna i ett visst sätt att avbilda honom. Jag fastnar för Trump-19, alltså i coronaavdelningen, där ansiktet mellan överkammad linlugg och kavaj är helt upplöst av sjukligt gröna fläckar – som vore mannen en virushärd i sig. Bilden kan ha passerat bäst före-datum, utmanaren Joe Biden bedömdes av samtliga landets nyhetskanaler ha vunnit presidentvalet samma dag som utställningen invigdes. Eller… biter sig Trumps sätt att tolka sin omvärld fast hos hans väljare och sprider sig?

Teckningar skapade i en tid och ett sammanhang kan alltså tolkas om och få ny innebörd. Antar & Barbie tecknar den arabiske hjälten med Barbie bakom sig på en kråmande svart häst. 1999 var den serietidningsinspirerade bilden en lustfylld kommentar som handlade om kärlekens frihet men också om överbryggandet mellan kulturer, österns Tusen och en natt möter den västerländska populärkulturen. Nu, med islamismens framåtmarsch, känns bilden som en omöjlighet att visa för sin ursprungliga arabiska publik – den skulle censureras. Och vad skulle vi västerlänningar se? I rädslan för terrorister har vi helt glömt bort österlandets romantiska hjältar som vi tjusades av för inte så länge sedan.

Så vem är främlingen och vem är jag och hur förhåller vi oss till det främmande? Saad Hajo vill gärna att vi ser hans utställning i ljuset av den frågan. Han har ställt den till en rad personer, studenter, forskare, en advokat med flera. Svaren har satts upp på väggen. Den som vill får lämna sitt bidrag.

– Jag har fått nya perspektiv, säger Saad som avser att hämta inspiration från svaren i sitt framtida arbete.

Vernissagen blev med coronatidens nödvändighet en publikt tunnsådd historia . Molly Teleman, vän, tonsättare och bibliotekarie, funderade i sitt selfiefilmade invigningstal över huruvida hon skulle kalla Saad Hajo för världsmedborgare eller en som tar ett steg tillbaka i iakttagarens roll. Även hon tog fasta på konstnärens fråga om jaget kontra det främmande och konstaterade att han med sin blick och sina teckningar bidrar till att göra avstånden mellan oss mindre än förr.

– Man måste vara modig och ha självförtroende för att förändras utan att förlora sig själv.

Text: Ann-Charlotte Sandelin

Foto: Nils-Göran Tillgren

Med stöd av Region Östergötland

Som Fågel

Utställning av Sahar Burhan
Plats: Saab Art Gallery
Tid: 10–25 oktober 2020

Sahar Burhan. Foto: Nils-Göran Tillgren

Som Fågel
Måleri och objekt

Sahar Burhans bobyggeri följer hennes tråd
”Det går inte längre. Nu tränger de ut!”

Tanken slår mig. De skjuter fram ur ramar, som något som föds. Som vuxna – konstfärdigt vridna garnhärvor balanserar på piedestaler.

Tanken slår mig. Sahar Burhans måleri har ofta varit materiellt. Collage av små pappersbitar eller tygremsor, små kuber nedanför en stor målning som fört motivet – en gata med bombade hem – in i rummet. Att nu inte bara hänga tavlor på väggen utan med objekt ta rummets volym i anspråk är en naturlig utveckling – stegvis skulle man kunna säga.

Men det uttrycket använder vi inte i vårt samtal i utställningen ”Som Fågel” på Saabs Konstförening i Linköping. Vi har samåkt från Norrköping och i baksätespratet kommit in på hur olika språk har sina uttryck. Det svenska-västerländska ”steg för steg” räcker inte för arabiskans ”lager på lager”, som ju även vi använder och som antyder något större än promenadens linjegång. Konsten, inte minst vår samtida konst, använder just lager: anspelningar på tidigare konst, samhällsfenomen, det privata och det allmänna, konstnärens tankar, gärna en droppe slump samt ”betraktarens öga”.

Stark punktbelysning på konstverken i det vita galleriet invid Saabs personalmatsal. Vi är i halvkällarplan, utanför anas förbipasserande på andra sidan de kraftiga glasblockens breda ljusinsläpp. Det fungerar bra för ögat medan andra halvan av vår inkallade duo, fotografen Nils-Göran Tillgren, bekymrar sig över de starka kontrasterna, hans kamera har det inte lika lätt.

Femton verk – fyra titlar: Äldst är Mångfald (två verk), följt av Tiden enligt Norrköping/Tiden enligt Damaskus (två verk), Höst (ett verk) och Bo (tio verk, samtliga från 2020).

2009 kom den första Mångfald till, två år efter att konstnären Sahar Burhan kommit till Norrköping presenterade hon sig för alla norrköpingsbor med det årets Kulturnattsaffisch.

– Jag hade köpt dyra färger från Frankrike, berättar hon om det påbörjade arbetet som avbrutits av någon anledning. När jag kom tillbaka hade färgen börjat torka på paletten.

Originalet är en underbar liten färgklattig historia. Varje glänsande färgklatt lyser och detaljerna lyfts fram i det mångdubbelt uppförstorade formatet. Färg som material!

Titeln Mångfald återkom året därpå i ett verk där hon rivit bomull i små avlånga bitar.

– Bomull är skört, lätt att riva med händerna. Men när bitarna färgas med akryl blir de starka.

Tekniken återkommer i Höst från 2012 som hon gjorde live, i viss mån med publikens hjälp, på Norrköpings Konstmuseum under det årets Kulturnatt. Att skilja ut vilka av de kraftiga färgstråken som är olja, akryl eller färgad bomull är svårt.

– Den gestaltar mitt liv och utveckling, bit för bit, berättar Sahar Burhan om verket.

– Jag var flykting. Jag hade förlorat allt, jag var svag, säger hon om de bruna och dova inslagen. Men som konstnär blev jag stark. Jag kunde prata om min konst. Jag fick stöd.

I de mustiga jordfärgerna lyser skimrande blått, som om målningen är en vattnets spegelbild. Jag ser himmelsflikar genom höstträdens bladverk på de krusade vågorna.

Den som följt Sahar Burhan i Norrköping har snart fångats av hennes inbjudande kreativitet. Som i projektet där hon fick Norrköpingsborna att komma till köpcentret Mirum i Hageby och måla var sin pusselbit till Hela bilden, efter Carl Larssons stora Frukost i det gröna, ett av Norrköpings Konstmuseums mest populära verk. Eller att låta sjutton kvinnliga konstnärer göra en replik av en egyptisk graffitimålning från den arabiska våren. Eller sett hennes gripande version av den drunknade treåringen Alan Kurdi, skapad i den pixelteknik hon nästan gjort till sitt signum men inte tagit med till Saabs Konstförening, och som kräver att åskådaren tar ett steg bakåt för att se hela bilden och förstå.

Kanske dubbelverket Tiden enligt Norrköping och Tiden enligt Damaskus är två sådana steg på vägen mot pixlarna. Två ljust pastelliga verk av utklippta små kvadrater i silkespapper. En kvadrat tickar runt, runt i vardera bilden. De gjordes till Galleri Kronans samlingsutställning Konst eller Klocka 2.0 år 2011. Norrköping, med aningens större kvadrater, vrider sig snabbare. Den i Damaskus, mer svårupptäckt i miljonstadens gytter går långsammare. Damaskus är i än högre grad än Rom, en evig stad, en av världens äldsta. Det är den stad Sahar kommer från och har tvingats lämna, det är inte enkelt att vara skapande konstnär i Syrien. Det är den stadsdelen, gatan, huset som lagts i ruiner av inbördeskriget och som hon visade på Norrköpings Konstmuseum, med ovan nämnda kuber ut i rummet, som hon minns med saknad. Även om hon och maken Saad Hajo numera är väl inbodda i Norrköping.

Det finns en (bomulls-)tråd i konstnärens skapande menar hon. En tråd av delaktighet och engagemang som leder fram till alla dessa Bo, de som tränger ut från ramar eller vilar på piedestaler. De är inbjudande flerfärgade, hela utställningen harmoniserar i jordfärger – mustigt orange, brunt, gult, rött, grönt.

– Som fåglar som bygger sina bon. Eller alla djur som bygger bon, säger Sahar och minns läraren i skolan som väckte fascinationen inför binas perfekta sexkanter.

Piedestalernas Bo vilar på spegelglas, för betraktaren att se från alla håll. Det ser enkelt ut, som att hon bara vridit till garnhärvor och de stannat i enkla eller intrikata former. Så är det inte. Konstnären har rivit tunna bomullstrasor, färgat dem och sytt, med metalltråd, med mera pilligt och tidskrävande arbete. Varje Bo är sitt eget verk, med sina egna ingångar eller utstickare. Där finns en klassisk tidlöshet i skulpturernas abstrakta former även om de samtidigt känns organiska med sitt trådiga yttre.

– Det är inte lätt att lämna sitt hemland, säger Sahar om ett Bo som likt en larv vrider sig tillbaka ner mot underlaget just som den sträckt sig upp. Varför kopplar man mest negativa känslor till flyktingar och ser dem som offer, förlorare? En människa är så mycket mer.

Om de Bo som tränger fram genom loppisramar, äkta återvunna eller shabby chic-patinerade, säger hon att hon velat ge dem nytt liv i svenska ramar.

– Jag är glad att man vill köpa konst som handlar om flyktingar, fortsätter hon om att flera av hennes verk får nya hem, bland annat på Östergötlands museum.

”Som Fågel” är en del av ett större projekt med samma namn inom V.O.D.K.A.N., kulturföreningen Vi som orkar driva kultur i Norrköping, som bland annat drivit Galleri Kameleont. Snart kommer fler saker att hända, inte bara i gallerier utan även i det offentliga rummet i samband med Norrköpings Light Festival, det årliga ljuset som glimmar i midvintermörkret.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Nils-Göran Tillgren, Zaria Zardasht, Kerstin Svedbäck, Hajo Saad och Soile Merilä

Med stöd av Region Östergötland

HypocriteS “Yποκριτές”

Paintings & Performans av Michael Kitsis

Hypocrites 3 – 24 oktober 2020Vernissage: Lör 3 oktober kl. 13.00
Plats: Galleri Kameleont, Trädgårdsgatan 16, Norrköping.

Michael Kitsis
Visual artist with focus on painting. Born in Cyprus, Prole. Currently based in Sweden seeking collaboration with Art Galleries and other Art agencies in order to promote my work.

My latest project, “Yποκριτές” (greek for hypocrites), is a series of paintings that aim to explore the dynamics of interpersonal trans-parency through the Mask, the catalyst and protag-onist of my storytelling. My work can be described as dark, mysterious, raw in a dreamstate.

Michael Kitsis under ytan med HypocriteS
Text: Ann-Charlotte Sandelin

– Hej! Länge sen. Hur är det?
– Fint! Bara fint. Själv då?
– Helt okej. Kul!

Fotot: Nils-Göran Tillgren

I vernissagens möten är det en som inte ler: mannen i kostym och dykarhjälm à la Jules Verne eller Tintin. Den ger ett tyngande intryck, kopparfärgad och med mässingskant, nött av ålder.

Mannen flyttar sin stol i rummet, sätter sig, spänner kedjorna om sig. Det rasslar. Han andas. Huvudet framåtlutat, hjälmens mässingskant pressar mot kavajbröstet. Tungt. Han sitter stilla, som om han inte orkar något annat. Till slut reser han sig och flyttar stolen till en ny plats. Börjar om med kedjor, andning och tyngd.

Det händer att han sätter sig framför en hög spegel, tar upp skissblocket från golvet och tecknar av sin spegelbild. Eller skriver. Ritsch. Papperet knölas ihop och hamnar på golvet. Ny stolförflyttning.

– Konstnären har omvandlat smärtsamma upplevelser och gjort dem till konst. Det handlar om insomnians surrealistiska visioner, förklarar utställningens curator Samin.

Hon är själv skulptör och driver kulturprojekt inom sitt företag KonstMelodier AB. Genom en vän kom hon i kontakt med grekcypriotiske konstnären Michael Kitsis som bott i Sverige i ett år och som sökte utställningsmöjligheter. Galleri Kameleont blev det givna valet och galleristen Sahar Burhan välkomnade HypocriteS som sista utställning innan Galleri Kameleont tackar för sig efter fem år på Norrköpings konstscen.

Michael Kitsis performance omramas därför av hans utställning på Galleri Kameleont. Målningar i olja och akryl samt väl arbetade collage där en dykarhjälmsklädd gestalt uppträder tillsammans med arketyper, eller snarare kulturellt allmängods hämtat från gamla och nya stränder. Gestalten betraktar urparet Adam och Eva i en het akt som signalerar kvinnlig styrka. Medan samma gestalt lagt hjälmen bredvid sig och fiskar från en liten ö i ett havslandskap som andas apokalyps med strandat skepp och frihetsgudinnans huvud à la Apornas planet. Vårt gemensamma kulturarv, på engelska kan det bli common culture.

– I am a common man, svarar Michael Kitsis. Jag är en vanlig man.

Därmed skruvar han till och fullbordar den oöversättbara språkvitsen – a common man i ett common kulturlandskap. Därmed ger han sig rätten att kliva in bland arketyperna, ofta med dykaren som betraktare, ibland som aktör.

Men varför bär en vanlig man en dykarhjälm? En stor oljemålning står för en del av svaret. Där uppträder en herre i mörk 1800-talskostym, som skräddad för en figur från Charles Dickens tider, med hög hatt ovanpå hjälmen. Han står i ett dunkelt landskap, växtligheten når honom upp till knäna. Framför honom sitter en ansiktslös kvinnofigur med flygande hår.

– Det är den första målningen, berättar Michael Kitsis och berättar hur han länge lidit av insomnia, sömnlöshet.

– Efter några dagar utan sömn fick jag vakendrömmar. Jag kunde vara tillsammans med vänner och mitt i samtalet få en vakendröm som jag beskrev för dem och de sedan berättade för mig.

Mannen med dykarhjälmen var en sådan vakendröm. Bilden var stark och betydelsefull. Den blev hans följeslagare i konsten.

Om han prövar ett motiv från en målning till ett collage (eller tvärtom) handlar det inte om en mindre och mer lättillgänglig variant utan om en helt annan bild, med en helt annan stämning. Människan, mannen, kvinnan är återkommande motiv, relationer och våld men också det konstnärliga skapandet. Färg framträder ur dunkel och hanteras på skiftande vis, där finns ett raffinerat rinnande, gärna uppifrån.

Tillbaka till det fiktiva mötet i artikelns inledning. Hur lätt det är att låtsas som att allt är bra, när den inre sanningen är en annan. Som i målningen där den färgglänsande dykarhjälmen ställts vid sidan av en plågad man utan ansikte, han är bara ett svart hål.

Den kraftiga dykarhjälmen står för mer än avvärjande och döljande yta, den är i högsta grad även ett skydd.

– Vi bär alla masker, menar Michael Kitsis bestämt.

Vilket gör att vi alla, vi maskbärare, är hycklare på något sätt, då vi alla blir hycklare, eller HypocriteS som är utställningens titel.

Därmed närmar vi oss det lilla collage som kommit att bli min favorit. En gestalt i en annan mask, mer pilotliknande men fortfarande med kraftigt tilltagen luftslang, men Michael Kitsis pekar på den ursprungliga dykarhjälmen som finns i höjd med magen.

Gestalten står på en hög med masker, ett motiv som återkommer i flera av verken på väggarna. Masker? Jo, masker, inte dödskallar som jag först ser det som.

Och insomnian? Snart tio år efter den första målningen är Michael Kitsis fri från sömnlöshetens plåga. Måleriet har hjälpt.

– Jag har mycket mera färg i mitt måleri nu, framhåller han glatt.

Text: Ann-Charlotte Sandelin

Foto: Sahar Burhan

Med stöd av Region Östergötland

Som Fågel med stöd av Region Östergötland

Som Fågel
Faces of…

5 workshops på olika platser i Norrköping.

I torsdag var vi i Hageby, bakom Hageby Hus. Det blåste mycket men vi lyckades rita flera fina porträtt där. Bilderna i bildspelet från den första workshopen. Faces of….. ja vems ansikte vill du rita av? Kom till någon av följande platser och tider: 9 juli kl 17-18.30 Navestad, inne i Guldringen 16 juli kl 17-18.30 inne i Mirum galleria 23 juli kl 17-18.30 i Portenparken, bakom vårdcentralen i Hageby 6 augusti kl 16.30-18 i Vasaparken Alla bilder kommer sedan bilda ett stort konstverk som kommer sättas upp inne i Mirum Galleria i Hageby. Med stöd av Regrion Östergötland. I medfinansiering av Norrköpings kommun, Kultur och Fritidskontoret, Norrköpings Konstmuseum och Stage Skandia, allt koordineras och fixas av konstnären Sahar Burhan.

Som Fågel
Krona eller klave! Heads or tails! طرّة أو نقش

Vi ska ta en promenad i Äventyrsbassäng i Norrköpings Centralbadet och prova åka en gummibåt för att känna med människor som riskerar sina liv för att komma till ett tryggt land.Dagens individer lever ett muromgärdat liv. De lever i en viss rutin: jobb, familj, fritid och tittar ibland på nyhetssändningar. I nyheterna passerar en nyhet om ett krig i ett annat land, om folk som dör under bombning, om flyktingar som anländer, som drunknar och som dödas! Konstprojektet Krona eller klave! är en målande beskrivning. Det överför händelsen från den virtuella världen där vi har blivit vana vid att följa nyheterna i vår smartphone till den verkliga världen. Projektet ska hjälpa oss känna och veta att katastrofer runt om oss är verkliga och inte virtuella. Folk riskerar sina liv på riktigt och inte bara något som händer i tv:n eller i mobilen. Vi vill öka uppmärksamhet och skapa mer intresse och därmed påverka effektiviteten i social interaktion.
Vi önskar att den erfarenhet som vi kommer att uppleva i projektet kan hjälpa oss komma fram till nya lösningar, relaterade till de motsägelser där människor lever idag, i länder med förödande krig, länder som finansierar krig och länder som passivt ser på.Tid:
16.30 Vi samlas vid entrén. När alla är där, börjar vi gå tillsammans till Äventyrsbassängen.
16.45 börjar föreställningen på Äventyrsbassängen.
Dansaren Maria Angelica Rodriguezska ska åka gummibåten. Vi får se hur många kan åka med henne och vem ska paddla.
Vi kommer att få mer information på plats.
Var snäll och kom i god tid!Det är grattis inträde till badhuset för er som ska vara med i Krona eller klave! Men ni måste komma i tid för att komma in med oss. Annars stänger de dörren ni vi är inne.
Ni som vill prova åka båten, ta med er extra kläder så att ni kan byta om de blir blötta!
Vi får komma in med våra kläder till badhuset förstås. Det är undantag på grund av föreställningen.Alla är välkomna!English:
We are going to take a walk in the Adventure Pool in Norrköping Centralbadet, and try to row an inflatable boat in order to experience the feelings that refugees have; risking their lives to land in a safe country.We live in an enclosed everyday life. We have monotonous lives and certain routines every day; work, family, leisure activities, and sometimes watching the news. News, sometime, about wars in other countries, about people dying under bombings, and about refugees arriving along shores and boundaries, drowning and being killed!Our art project Heads or Tails! aims to actualize the news. It transforms the events from the virtual world, such as social media which we use to follow the latest news, to the real world. This project will help us to feel and recognize that the disasters around us are real and not virtual. People who risk their lives, fleeing their lands, are real and not merely exist on TV or in our smartphones. We want to raise awareness and to create an effective and actual interest in the social interaction. We wish that the experience in this project will help us to come up with new solutions, related to these contradictions between the countries which suffer disastrous wars, the countries which finance wars, and the countries that passively look with no actions.
Time:
16.30 We gather at the entrance. When everyone is there, we start walking together to the Äventyrsbassängen/Adventure Pool.
At 16.45 the performance begins at the Äventyrsbassängen/Adventure Pool.
The dancer Maria Angelica Rodriguezska will ride the inflatable boat. We will see how many can go with her and who would paddle.
We will have more information in place.
Please come in time!It is free admission to the bathhouse for you who want to join Heads or tails! But you must come on time to come in with us. Otherwise, they will close the door when we are inside.
If you want to row the boat, bring extra clothes so you can change if they get wet!
It is allowed to enter the swimming pool with your clothes. It is an exception because of this performanceSincerely
Sahar BurhanAll are welcome!
عربي:
طرّة أم نقش!
حين يُجبر الإنسان على المراهنة بحياته من أجل أن ينجوسوف نقوم معاً بجولة في أحد أقسام مسبح المدينة ونحاول ركوب قارب مطّاطي/ بَلم، كي نشعرمع الأشخاص الذين يخاطرون بحياتهم من أجل النجاة والوصول إلى بلد آمن.
الإنسان المُعاصر يعيش حياة مؤطّرة يحكمها الروتين؛ عمل وأسرة وأوقات فراغ، ومن وقت لآخر يتابع الأخبار، ضمن الأخبار يمرّ نبأ عابرعن حرب في بلد ما، عن بشر يموتون عن لاجئين يصلون إلى برّ الأمان عن لاجئين يغرقون وعن لاجئين يُقتلون!
طرّة أم نقش! هو مشروع يصف المشهد وينقل الحدث من العالم الافتراضي في هواتفنا الذكية إلى أرض الواقع، هذا المشروع يساعدنا على أن نعي ونشعر بأن هذه الكوارث التي تحصل هي حقيقة وليست محض افتراض، الناس تخاطر بحياتها حقّاً وليس مجرد حدث نشاهده على التلفاز أو عبرهاتف محمول.
نريد عبرهذا المشروع التفاعلي رفع نسبة الوعي بحجم الكارثة وخلق المزيد من الاهتمام ممّا يؤدي إلى التأثيرعلى نوعية التفاعل الاجتماعي وتفعيله.
نتمنى أن تساعدنا الخبرة التي سنكتسبها خلال هذا المشروع على التوصل إلى حلول جديدة متعلّقة بالتناقضات التي يعيشها الناس اليوم، في دول تعاني من حروب طاحنة ودول تموّل هذه الحروب ودول ترمق وتراقب بصمت.الوقت:
16.30 تجمّع في مدخل المسبح الرئيسي. عندما نرى أن العدد اكتمل نبدأ بالمشي نحو قاعة المسبح الداخلية.
16.45 يبدأ تنفيذ عرض الأداء على القارب المطاطي/ البلم.
ستقوم راقصة الباليه ماريا أنجيليكا رودريغيسكا بركوب البلم وتنفيذ عرض فني حتى وصول البلم إلى الحافة المقابلة. سوف نقرر كم هو عدد الاشخاص الذين يستطيعون مرافقتها على البلم ومن منهم سيتمكن من التجديف.
سيكون هناك مزيد من المعلومات هناك في المكان.الرجاء الالتزام بالوقت بدقّة!
الدخول مجاني إلى المسبح بالنسبة للمشاركين معنا في عرض أداء طرّة أم نقش! ولكن يجب أن تأتي في الوقت المحدد كي تستطيع الدخول معنا وإلّا سيغلق الباب عندما نصبح في الداخل.
إذا كنت تريد أن تجرب ركوب القارب فعليك احضار ملابس احتياط ، حتى تتمكن من تغييرها إذا ابتلّت.
سيُمح لنا بالدخول بملابسنا إلى قاعة السباحة، استثنائيّاً هذه المرة فقط بسبب عرض الأداء طرّة أو نقش!الدعوة عامة ولكلّ الأعمار
مشروع فنّي تفاعلي لـ سحر برهان

Som Fågel
En fotoutställning av Thomas Vega. Lördag den 19 sep. kl.15.00.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är we-are-all-animals.jpeg

We are all animals 19-26 september 2020
Vernissage: Lördag den 19 sep. kl.15.00.
Plats: Galleri Kameleont, Trädgårdsgatan 16, Norrköping.

Thomas Vega är en autodidakt fotograf. Vega kommer att visa en rad fotografier med råa uttryck.

I fjol ställde Vega ut sitt projekt ”Allt är kärlek” som fick en mycket fin respons och nu är det dags för en ny utställning.

We are all animals

 ”Är ett tvådelat konstprojekt där jag kommer att presentera 9 stycken konstverk och texter. Där jag gör min tolkning/kontrast utav några mer eller mindre kända talesätt/citat där djuren inom oss får en mänsklig form.”

Utställningen skulle ha presenterats i våras men under rådande situation bestämde man att skjuta upp det till det aktuella datumet. Arbetet har pågått under ett år och utställningen kommer att hänga uppe under hela kulturnatten +.

För mer information:
Thomas Vega
Mobil: 076-347 32 57
Mail: Thomas_vega86@hotmail.com  

Sahar Burhan
Mobil: 076- 176 86 12
Mail: gallerikameleont@gmail.com  

Galleri Kameleont i view 360

Galleri Kameleont (2)

Galleri Kameleont finns nu i Google View 360 😍 https://www.google.com/maps/place/Galleri+Kameleont/@58.591869,16.1893923,3a,75y,90t/data=!3m8!1e1!3m6!1sAF1QipOkHiAmjaetMUyWNEunK_DXZxMHDHTAnTwWl90U!2e10!3e11!6shttps:%2F%2Flh5.googleusercontent.com%2Fp%2FAF1QipOkHiAmjaetMUyWNEunK_DXZxMHDHTAnTwWl90U%3Dw203-h100-k-no-pi-0-ya44.53001-ro-0-fo100!7i10000!8i5000!4m5!3m4!1s0x0:0xb5c30ddf5d713abc!8m2!3d58.5918227!4d16.1894282

 

Studiebesök

Vi hängde i torsdags kväll utställningen Konst och apelsiner och fått i lördags ett studiebesök av tre driftiga lärare. Vi har haft en givande prat om bland annat konst och hur vi kan jobba med barn i skolan.

علّقنا ليلة الخميس معرض (الفن والبرتقال) وفي اليوم التالي استقبلنا أول زوار لهذا المعرض. ثلاثة مدرسات نشيطات جاءوا من المدرسة الثقافية للبحث في موضوع الفن و كيفيّة العمل مع الأطفال.

galleri-kameleont

Konst och apelsiner الفنّ والبرتقال

konst-och-appelsiner_affisch.jpg

Galleri Kameleont presenterar en konceptuell utställning av Sahar Burhan.

Konstnären hänger sina apelsiner på galleri Kameleonts väggar och bjuder besökarna att köpa dem som livsmedelkonstverk.

”Jag har blivit avundsjuk på mataffärer som tömmas på varorna varje dag. Kommer du lite sent så finns det en risk att de varor som du tänker köpa har blivit slutsålda! Sådana livsmedelsaffärer har många olika kunder som talar olika språk, har olika bakgrund, kultur, ålder, kön, etniciteter, etc. Där praktiseras den riktiga betydelsen bakom ord som integration och mångfald!”

Konstnären fantiserar om att uppleva en motsvarande känsla i ett konstgalleri. Det är därför hon vill testa att sälja apelsiner som konstverk. Till skillnaden från mataffärer ska apelsinerna hängas på väggarna på ett konstnärligt sätt. ”Besökaren kan lockas av en apelsin, som väcker känslor inom hen, och bestämma sig för att köpa den. Hen kan, med hjälp av prislistan, se vilket nummer apelsinen har och godkänna priset, och slutföra köpet. Då kan galleristen markera den med en rödpricka!”

Konstnären hoppas att hon ska få sälja alla apelsinerna i slutet av dagen/Kulturnatten.

Tid: Lördag 28 sep. kl 17.00-22.00
Plats: Galleri Kameleont, Trädgårdsgatan 16, Norrköping

Välkomna!

صالة كاميليونت للفنون المعاصرة تنظّم معرضاً للفنانة سحر برهان في إطار مُسمّى الفن المفاهيمي.

اختارت الفنانة أن تعرض برتقالاً على جدران صالة كاميليونت. وهي تدعو زوار الصالة لشراء البرتقال كأعمال فنيّة.

”لقد أصابتني الغبطة بل الغيرة من محلات البقالة التي تفرغ من البضاعة كل مساء. إذا وصلت متأخراً ولو قليلاً فقد تجد أنّ البضاعة قد نفذت! محلات بيع الأطعمة هذه لديها الكثير من الزبائن من مختلف الثقافات. يتحدثون لغات متعددة وهم من أعمار وأجناس وأعراق مختلفة. في هذه المحلات تجد تطبيقاً عملياً لما تعنيه كلمات مثل اندماج وتعددية ثقافية!”

الفنانة سحر برهان تأمل أن تخلق حالة مشابهة في صالة للفنّ. لذلك اختارت أن تعرض البرتقال للبيع كأعمال فنيّة. حيث يجد الزائر البرتقال معلقاً على جدران الصالة بطريقة مبتكرة.

”زائر المعرض قد تُشعِرهُ برتقالة بعينها بمشاعر خاصة فيجد نفسه مفتوناً بها ويرغب بشرائها. بمساعدة لائحة الأسعار يمكنه معرفة إذا ما كان السعر يناسبه وبالتالي يطلب وضع نقطة حمراء على تلك البرتقالة، فيضمن حصوله عليها دوناً عن غيره من الزوار.”

تأمل الفنانة سحر برهان في نهاية فعّاليّات يوم الليلة الثقافية  أن ترى نقطة حمراء على كل برتقالة في المعرض.

أهلا وسهلا بكم!

galleri-kameleont