Virserums konsthall
18 april–5 december 2021
Konstnärer: Anna Berg, Monica Bonvicini, Sahar Burhan, Miriam Bäckström, Karl Dunér, Peter Geschwind, Rosemarie Holmström, Moa Israelsson, Karin Karinson, Anna-Karin Rasmusson, Sara Söderberg.
Bygge pågår. Under Virserums konsthalls vackert böjda limträhimmel växer samlingsutställningen ”Hem hemska hem” fram.
Virserum var en gång en möbelverkstad av rang, mitt i det småländska skogsriket. Konsthallen har ställt sig stadigt på den grunden; ett rullande schema över tre år med Trä och hållbarhet första året, Fiber det andra och Fritt tema, som ändå ska ha någon koppling till trä, det tredje. I år är ett sådant Fritt tema-år.
– Med pandemin kom idén om hemmet som en trygghetsplats, berättar Konsthallens producent Carolina Jonsson.
Arbetstiteln var ”Hem ljuva hem” men under processens gång kom tankarna på de problem som kan rymmas i hem, som våld, psykisk ohälsa och titeln vändes i dess motsats. Carolina Jonsson och konsthallschefen Andreas Brändström bjöd in elva konstnärer, ”elva ingångar till temat” att delta. Utställningen ska stå mer än halva året, från mitten av april till början av december.
Två mindre utställningar ryms i undervåningens dunkel, också de kopplade till Hem-temat. Konstnärsgruppen Generator (Dan Schyman, Désirée Burenstrand och Maria Gordana Belić) har skapat en kafkaartad undergroundvärld av överblivet material som skänkts av Virserumsbor. I avdelningen bredvid ska Konstskolan Munka ta plats under våren.
– Jag väljer verk, inte konstnär, förklarar Carolina Jonsson sitt sätt att arbeta. I år, under pandemin, har jag letat mycket på nätet, läst artiklar. Ibland har jag en idé om att ett konstnärskap kan vara intressant men då har den konstnären kanske inget verk som passar. Jag tittar också på konsthögskolornas examensutställningar, kan sedan ringa upp de unga konstnärerna och fråga vad de gör nu.
Carolina såg Sahar Burhans verk Här var mitt hus i ett utskick. Det var från utställningen ”Gränslösa blickar” på Norrköpings Konstmuseum 2018, där tre konstnärer tolkade mötet med verk ur museets samlingar. Sahar Burhan hade skapat en enorm gatuvy från det krigshärjade Damaskus. Under duken låg en stor hög med klossar, som har de rasat ner från husen på bilden.
– Jag trodde inte det var hennes hem men jag förstod tekniken med pixlarna. När jag insåg att det verkligen var hennes hus som var med på bilden blev jag starkt berörd.
– Det är personligt, ett utlämnande verk. Det är ett monumentalt verk. Men det är också en oerhörd förlust, understryker Carolina Jonsson.
Carolina Jonsson letade rätt på konstnären och tog kontakt. Ville Sahar Burhan ställa ut sitt verk i Virserums konsthall?
I veckan inför vernissagen var Norrköpingskonstnären på plats för att lägga sista handen vid installationen.
Den stora duken rullas upp på en skyddande plast på golvet. Ajdå, upp och ner, men det är enkelt att vända duken rätt. Värre är att den stora träställning, här räcker det inte med en ram, som duken ska fästas på befinns ha fel mått. Den måste justeras av Hasse Bredenberg och Johan Sandin från Lignariums Snickeri som ställer upp för konsthallen när utställningar ska upp eller ner. Sahar övervakar ändringarna och till sist är den jättestora duken på plats. Äntligen kan hon äta lunch, konsthallen bjuder på kryddig linssoppa.
– Jag blev så glad när Carolina hörde av sig. Någon som ringer mig, någon som jag inte känner och som vill visa Här var mitt hus, säger Sahar Burhan.
Sahar Burhan är en känd profil i Norrköpings och Östergötlands konstliv. Som konstnär, utställningsproducent, gallerist, hon är en drivande kraft som gärna samarbetar med andra. Mindre känt är att hon är jurymedlem i statliga Konstnärsnämndens Bildkonstnärsfond 2019.
Med Här var mitt hus har hon uppmärksammats och bjudits in runt om i Sverige, som utställare och föreläsare. En mindre version av verket visades i – det likaså mindre – Rian designmuseum i Falkenberg sommaren 2020. Senare i sommar kommer ännu en version av verket att ställas ut i Maskinhuset Grängesberg i Ludvika kommun.
Det är tudelat för Sahar att bli uppmärksammad för ett verk som gestaltar hennes krigshärjade uppväxtstad Damaskus. När den kände akvarellisten Lars Lerin målade Syriens förstörda städer kände hon lättnad, motivet var inte bundet till vem hon var, till hennes rötter, det var något som alla konstnärer kunde dela.
– Att få ställa ur med andra, inte i ett integrationsprojekt utan att ställa ut som vilken svensk konstnär som helst, är jätteroligt. De behöver min erfarenhet, inte min bakgrund. Det är stort och ger mig energi.
Sedan går Sahar tillbaka upp till utställningshallen. Dags att öppna de stora säckarna med små färgade frigolitkuber, som appliceras så att de ser ut som att gatan rasat ner på golvet. Medan själva bilden är så grovt pixlad, nästan som en 3D-bild, att motivet kan bli svår att identifiera om man inte ser det på mycket långt håll eller fångar det i sin mobilkamera. Sahar Burhan har har många tankar om tekniken som hon använt i flera verk. Det handlar om att först se saker med en mental och känslomässig distans, som tv-nyheternas bilder från krigsskådeplatser. Skulle de bilderna förstoras så skulle de bli svårbegripliga. Förståelsen och beröringen kan i stället uppstå på avstånd.
Kuberna kallar hon voxlar, de är ju tredimensionella jämfört med bildens tvådimensionella pixlar. Men att se dem nedrasade under bilden gör att hela skeendet inte längre äger rum någonstans långt borta utan rusar hit, här och nu vid våra fötter.
– Min familj flyttade dit när jag var sjutton år och skulle börja på Konsthögskolan. Där hängde jag min första målning. Voxlarna skulle kunna vara mina och mina syskons saker som förstörts och ligger utspridda. Voxlarna kan vara mycket.
Utställningens fondväggar skapar rum skapar rum i rummet. Mitt emot Sahars ödelagda gata hänger Madrass och Bestick, två verk av Moa Israelsson som påminner om den transformation som kan äga rum när naturen tar över ett övergivet hem. Ett samtal uppstår i rummet, om sorg och förvandling.
Alla konstnärer är inte på plats men Monica Bonvincinis parhus ur serien Italian Homes hänger på baksidan av Här var mitt hus. Det skymtar också i vacker barockspegel – också ett samtal – i Karin Karinsons intensiva konsttårta, späckad med älskade prydnadsföremål.
Konstnärerna Rosemarie Holmström och Anna Berg gör gärna installationer ihop. På ett stort, cirkulärt podium har de börjat bygga sitt Bau-Bau-Land. Hittills har deras personliga och lekfulla mix av Bauhausskolans idévärld som gestaltats med material från det kända byggvaruhuset lett till pyramider, en färgglad mobil, hussilhuetter av tumstockar och – ta daaa – ett höghustorn i stickat polyestersnöre.
– Det är kul att det man gör kommunicerar med det som är runtomkring, säger Rosemarie Holmström.
Medan Sahar Burhan kan lämna Virserum efter några timmar räknar de två konstnärerna med att bygga vidare på det som kanske blir en liten stad under flera dagar.
Även Sara Söderberg räknar med att stanna några dagar för att fylla sitt podium. Här står skrangligt byggda ben på brädlappar bland mer eller mindre märkliga eller rentav magiska föremål. Vad allt kan inte rymmas i tankar kring ett hem, särskilt om det är ett hem med hemska hemligheter?
I ett inbyggt rum visas konstvideo. Andra delar av utställningen är inte påbörjad. När det är dags för vernissage söndag 18 april har alla elva konstnärer gjort sitt och Virserums konsthall kan öppna för publiken. Med munskydd, handsprit och pandemiregler.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
LÄNKAR
Virserums konsthall https://www.virserumskonsthall.com/…/kommande…/ https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=2516037145358046&id=1688568448104924 Maskinhuset Grängesberg https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=2516037145358046&id=1688568448104924
