Norrköpings Kommuns Kulturstipendium till Moa Martinsons minne 2022 tilldelas
Sahar Burhan
Norrköpings Kommuns Kulturstipendium till Moa Martinsons minne syftar till att ge utrymme för ett koncentrerat konstnärligt arbete under en sammanhängande period.
Sahar Burhan. Foto: Maria Hutberg
Med motiveringen:
Stipendiaten innehar en Masterexamen i Konstnärlig gestaltning från Linköpings universitet samt en kandidatexamen i fri konst från Damaskus universitet. Hon har varit en mycket aktiv visuell konstnär i Norrköping sedan ankomst till Sverige. Stipendiaten arbetar med konstpedagogiska projekt och samtidskonst där verken alltid relaterar till mänskliga frågor såsom yttrandefrihet, integration, och kulturell mångfald. Stipendiaten ställer frekvent ut sin konst i Norrköping och är dessutom en bindande och inkluderande person för många av staden konstnärer. Stipendiaten har länge varit en mycket viktig person för Norrköping och vi vill uppmuntra henne att kunna fortsätta vara det. Att hon känner att hon har ett fast bo här, likt i hennes utställning ”Som fågel”. Därför tilldelas Sahar Burhan Moa Martinsons stipendium 2022.
Per Ziljat, ordförande Kultur- och fritidsnämnden Norrköpings Kommun 19 maj 2022
Ljus kommer från universum för att belysa ytorna och allt som faller på den. Vi ser saker i detalj och färger reflekteras i alla sina nyanser. Men när ljuskällan är intern, när sinnet är ljusets källa, då konverterar ljuset till upplysning som inte begränsas eller hindras av ytor. Ljuset som strålar inifrån sprider sig och lyser upp hela universum och alla varelser kretsar i integrerad enhet med universum.
Dervischdans är en sufismdans där dansaren virvlar runt sig själv i en kontinuerlig rörelse som kan pågå i timmar. Dansaren hämtar inspiration från universum och simulera energi i planeterna som kretsar runt solen.
Jag presenterar detta konstverk på Ljusfestivalen i Norrköping i önskan att bekanta och påminna människor om den toleranskultur som jag växte upp i.
Poesin som står på dervischskjolen är en vers av en längre dikt av den välkänd sufimästare, Ibn ‘Arabi, född 1165 i Murcia och avled i 1240 Damaskus där han finns begravd än idag. ”أدين بدين الحب أنَّى توجهتْ ركائبه، فالحب ديني وإيماني”
”Jag bekänner mig till kärlekens religion, vart dess ridning än går, för kärlek är min religion och min tro.”
”My religion is love’s own and wheresoever turn”. Or ”I profess the religion of love, wherever it rides, for love is my religion and my faith”
Jag deltar i projektet ASK (Arbetsfält för samtidskonst) ett projekt mellan Sala och Norberg. Jag har skrivit den text nedan till de på Aguelimuset i Sala för att de skulle veta lite om min bakgrund till Derwishdansen:
Jag brukade höra ljudet av religiösa danser som kom från grannhusen i gamla stan i Damaskus. Trummornas dunkande och dansarnas andning ljöd högt. De andades kraftigt, och ljuden som kom ur deras halsar blev till ett ackompanjemang till trummornas rytm. Jag var ung och fick inte titta, utan bara lyssna. Varje fredag var det en ny dans och varje gång blev det nya fantasier för den tio år gamla flicka som jag var.
När jag frågade min mamma om detta ljud svarade hon, medan hon bakade brödet som hon brukade sälja för att säkra vår försörjning: – det heter Sufi virvlar. Hon höll ett varmt tunt bröd i mitten och visade mig hur en dervish virvlar… och doften av bröd spred sig överallt.
I samband med ljudinstallationen Exilens sånger och flyktens förvandlingar(24-26/9) av Lars Jonsson, och invigningen av Skådebanans nya galleri i Norrköping; Galleri Kameleont, så anordnas en poesiuppläsning i galleriet.
Gästande läsande författare är Faraj Bayrakdar, ursprungligen från Syrien, men nu bosatt i Stockholm. Har tidigare varit fristadsförfattare där.
Jahanara Nuri , ursprungligen från Bangladesh, men nu bosatt i Linköping. Har tidigare varit fristadsförfattare där.
Båda dessa medverkar också i utställningen/installationen med inlästa texter.
Dikter på arabiska och bengali kommer även att läsas i svensk översättning
Fri entré!
Tidpunkt: Fredag 24 september, kl 19.00
Adress: Trädgårdsgatan 16, Norrköping
För frågor kontakta Lars Jonsson. E-post: larjo@textoljud.se Tel 0738 418989
I ljudinstallationen Exilens sånger och flyktens förvandlingar har musiker och ljudproducent Lars ”Lachen” Jonsson gestaltat upplevelsen av att leva i exil, i poesi och musik. Här blandas i ett rum dokumentära berättelser, dikter, musikaliska klanger och ljudatmosfärer.
Denna utställning har producerats i samarbete med Verkstad konsthall och visades där under september 2020 i kvarteret Hallarna. Sedan har installationen gästat Galleri Skådebanan i Linköping.
Nu blir det en avslutande visning på Galleri Kameleont, som nu återinvigs som Skådebanans galleri i Norrköping. Där visas ljudinstallationen 24 – 26 september. Öppettider kl 17 – 21 fredag, 12 – 21 lördag och 12 – 17 söndag.
Fredag 24/9 kl 19, blir det ett invigningsprogram med poesiläsning och författarna Faraj Bayrakdar och Jahanara Nuri.
Mer beskrivning av ljudinstallationen:
Migration, folkförflyttning och flyktingskap hör till vår tids stora ödesfrågor. Främlingskap och utanförskap växer sakta in som en självklar del i vårt nutida samhälle. De situationer som flyktingar lever under och de förhållanden de flyr från innebär stort lidande. Dessa berättelser behöver lyftas fram. Samtidigt har tillståndet av exil varit en kreativ grogrund för många konstnärliga mästerverk genom tiderna. Kanske framförallt inom litteraturen.
I ljudinstallationen Exilens sånger och flyktens förvandlingar har musiker och ljudproducent Lars ”Lachen” Jonsson sökt skapa inifrånperspektiv och känslomässiga stämningar runt dessa fenomen. Hur uttrycks upplevelsen av att leva i exil, i poetisk eller musikalisk form? Hur förmedlas berättelsen eller känslan i en flykt? Vad säger orden? Vad ligger bortom ord och berättelse? Här blandas i ett rum, ljudet av dokumentära berättelser, dikter, musikaliska klanger och konkreta ljudatmosfärer.
De lyriska texterna är från författarna Nelly Sachs, Mahmoud Darwish, Jila Mossaed, Jahanara Nuri och Faraj Baraykdar. I utställningen ingår även tre stämningsskapande bilder, målningar av den östgötska konstnären Zaria Zardasht
Affischbilden är av Göran Littorin från Linköping.
“Plats för nätverk” ett interaktivt konstverk som jag har skapat idag utanför portalen i Hageby. Många personer kom och deltog i skapandet. Jag har skrivit 160 ord på träramen och deltagarna fick koppla orden, som de trodde, hör ihop med varandra. Resultaten blev ett fantastiskt konstverk som ställs ut idag inne i Portalen. ”Plats för nätverk” 250×155 cm
”مكان للتواصل” قمت بتنفيذ هذا العمل الفني التفاعلي اليوم بمشاركة كبيرة ورائعة من الحضور. كتبت على الإطار الخشبي 160 كلمة وكان على كل مشارك الربط بين كلمتين يعتقد أنها مرتبطان ببعضهما بشكل من الاشكال. النتيجة كانت هذا العمل الفني الذي يُعرض اليوم في مبنى ”البورتال” في منطقة الهاغيبي.
Konstnärer: Anna Berg, Monica Bonvicini, Sahar Burhan, Miriam Bäckström, Karl Dunér, Peter Geschwind, Rosemarie Holmström, Moa Israelsson, Karin Karinson, Anna-Karin Rasmusson, Sara Söderberg.
Virserum var en gång en möbelverkstad av rang, mitt i det småländska skogsriket. Konsthallen har ställt sig stadigt på den grunden; ett rullande schema över tre år med Trä och hållbarhet första året, Fiber det andra och Fritt tema, som ändå ska ha någon koppling till trä, det tredje. I år är ett sådant Fritt tema-år.
– Med pandemin kom idén om hemmet som en trygghetsplats, berättar Konsthallens producent Carolina Jonsson.
Arbetstiteln var ”Hem ljuva hem” men under processens gång kom tankarna på de problem som kan rymmas i hem, som våld, psykisk ohälsa och titeln vändes i dess motsats. Carolina Jonsson och konsthallschefen Andreas Brändström bjöd in elva konstnärer, ”elva ingångar till temat” att delta. Utställningen ska stå mer än halva året, från mitten av april till början av december.
Två mindre utställningar ryms i undervåningens dunkel, också de kopplade till Hem-temat. Konstnärsgruppen Generator (Dan Schyman, Désirée Burenstrand och Maria Gordana Belić) har skapat en kafkaartad undergroundvärld av överblivet material som skänkts av Virserumsbor. I avdelningen bredvid ska Konstskolan Munka ta plats under våren.
– Jag väljer verk, inte konstnär, förklarar Carolina Jonsson sitt sätt att arbeta. I år, under pandemin, har jag letat mycket på nätet, läst artiklar. Ibland har jag en idé om att ett konstnärskap kan vara intressant men då har den konstnären kanske inget verk som passar. Jag tittar också på konsthögskolornas examensutställningar, kan sedan ringa upp de unga konstnärerna och fråga vad de gör nu.
Carolina såg Sahar Burhans verk Här var mitt hus i ett utskick. Det var från utställningen ”Gränslösa blickar” på Norrköpings Konstmuseum 2018, där tre konstnärer tolkade mötet med verk ur museets samlingar. Sahar Burhan hade skapat en enorm gatuvy från det krigshärjade Damaskus. Under duken låg en stor hög med klossar, som har de rasat ner från husen på bilden.
– Jag trodde inte det var hennes hem men jag förstod tekniken med pixlarna. När jag insåg att det verkligen var hennes hus som var med på bilden blev jag starkt berörd.
– Det är personligt, ett utlämnande verk. Det är ett monumentalt verk. Men det är också en oerhörd förlust, understryker Carolina Jonsson.
Carolina Jonsson letade rätt på konstnären och tog kontakt. Ville Sahar Burhan ställa ut sitt verk i Virserums konsthall?
I veckan inför vernissagen var Norrköpingskonstnären på plats för att lägga sista handen vid installationen.
Den stora duken rullas upp på en skyddande plast på golvet. Ajdå, upp och ner, men det är enkelt att vända duken rätt. Värre är att den stora träställning, här räcker det inte med en ram, som duken ska fästas på befinns ha fel mått. Den måste justeras av Hasse Bredenberg och Johan Sandin från Lignariums Snickeri som ställer upp för konsthallen när utställningar ska upp eller ner. Sahar övervakar ändringarna och till sist är den jättestora duken på plats. Äntligen kan hon äta lunch, konsthallen bjuder på kryddig linssoppa.
– Jag blev så glad när Carolina hörde av sig. Någon som ringer mig, någon som jag inte känner och som vill visa Här var mitt hus, säger Sahar Burhan.
Sahar Burhan är en känd profil i Norrköpings och Östergötlands konstliv. Som konstnär, utställningsproducent, gallerist, hon är en drivande kraft som gärna samarbetar med andra. Mindre känt är att hon är jurymedlem i statliga Konstnärsnämndens Bildkonstnärsfond 2019.
Med Här var mitt hus har hon uppmärksammats och bjudits in runt om i Sverige, som utställare och föreläsare. En mindre version av verket visades i – det likaså mindre – Rian designmuseum i Falkenberg sommaren 2020. Senare i sommar kommer ännu en version av verket att ställas ut i Maskinhuset Grängesberg i Ludvika kommun.
Det är tudelat för Sahar att bli uppmärksammad för ett verk som gestaltar hennes krigshärjade uppväxtstad Damaskus. När den kände akvarellisten Lars Lerin målade Syriens förstörda städer kände hon lättnad, motivet var inte bundet till vem hon var, till hennes rötter, det var något som alla konstnärer kunde dela.
– Att få ställa ur med andra, inte i ett integrationsprojekt utan att ställa ut som vilken svensk konstnär som helst, är jätteroligt. De behöver min erfarenhet, inte min bakgrund. Det är stort och ger mig energi.
Sedan går Sahar tillbaka upp till utställningshallen. Dags att öppna de stora säckarna med små färgade frigolitkuber, som appliceras så att de ser ut som att gatan rasat ner på golvet. Medan själva bilden är så grovt pixlad, nästan som en 3D-bild, att motivet kan bli svår att identifiera om man inte ser det på mycket långt håll eller fångar det i sin mobilkamera. Sahar Burhan har har många tankar om tekniken som hon använt i flera verk. Det handlar om att först se saker med en mental och känslomässig distans, som tv-nyheternas bilder från krigsskådeplatser. Skulle de bilderna förstoras så skulle de bli svårbegripliga. Förståelsen och beröringen kan i stället uppstå på avstånd.
Kuberna kallar hon voxlar, de är ju tredimensionella jämfört med bildens tvådimensionella pixlar. Men att se dem nedrasade under bilden gör att hela skeendet inte längre äger rum någonstans långt borta utan rusar hit, här och nu vid våra fötter.
– Min familj flyttade dit när jag var sjutton år och skulle börja på Konsthögskolan. Där hängde jag min första målning. Voxlarna skulle kunna vara mina och mina syskons saker som förstörts och ligger utspridda. Voxlarna kan vara mycket.
Utställningens fondväggar skapar rum skapar rum i rummet. Mitt emot Sahars ödelagda gata hänger Madrass och Bestick, två verk av Moa Israelsson som påminner om den transformation som kan äga rum när naturen tar över ett övergivet hem. Ett samtal uppstår i rummet, om sorg och förvandling.
Alla konstnärer är inte på plats men Monica Bonvincinis parhus ur serien Italian Homes hänger på baksidan av Här var mitt hus. Det skymtar också i vacker barockspegel – också ett samtal – i Karin Karinsons intensiva konsttårta, späckad med älskade prydnadsföremål.
Konstnärerna Rosemarie Holmström och Anna Berg gör gärna installationer ihop. På ett stort, cirkulärt podium har de börjat bygga sitt Bau-Bau-Land. Hittills har deras personliga och lekfulla mix av Bauhausskolans idévärld som gestaltats med material från det kända byggvaruhuset lett till pyramider, en färgglad mobil, hussilhuetter av tumstockar och – ta daaa – ett höghustorn i stickat polyestersnöre.
– Det är kul att det man gör kommunicerar med det som är runtomkring, säger Rosemarie Holmström.
Medan Sahar Burhan kan lämna Virserum efter några timmar räknar de två konstnärerna med att bygga vidare på det som kanske blir en liten stad under flera dagar.
Även Sara Söderberg räknar med att stanna några dagar för att fylla sitt podium. Här står skrangligt byggda ben på brädlappar bland mer eller mindre märkliga eller rentav magiska föremål. Vad allt kan inte rymmas i tankar kring ett hem, särskilt om det är ett hem med hemska hemligheter?
I ett inbyggt rum visas konstvideo. Andra delar av utställningen är inte påbörjad. När det är dags för vernissage söndag 18 april har alla elva konstnärer gjort sitt och Virserums konsthall kan öppna för publiken. Med munskydd, handsprit och pandemiregler.
Som fågel är ett interaktivt konstprojekt som är baserad på att bygga bon inspirerade av fågelbon för flyktingar. Vi använder naturliga material för att skapa färgade och innovativa bon på ett symboliskt sätt. Vi vill ändra stereotypen för den plats en flykting upptar när hen landar i asyllandet till en bild som ger ett intryck av lycka exakt som det blir när vi ser en fågel bygger ett nytt bo.
Vi, konstnärer, är i ett ständigt behov att uttrycka aktuella frågor i vårt dagliga liv. Flyktingfrågan och människor som tvingas lämna sina länder på grund av krig, hunger eller brist på mat, de har rätt att bo i andra länder. Projektet Som fågel är ett konstnärligt och abstrakt uttryck om en lokal, national och international fråga.
Vi skapar konstnärliga bon, använder miljövänliga material och färger som passar att vara på offentliga platser. Bonas storlek är olika, ibland är de lite större än storleken på bon i naturen.
Projektet bygger på att ta fram idén om asyl och flyktingar i form av föreläsningar på olika platser, för barn och ungdomar i skolor, för studenter på universitetet, för medlemmar i konst- och andra föreningar med mera. Vi gör seminarier för att få inspiration av människors tankar och deras erfarenheter. Speciellt människor som upplever upplevelsen. Vi gör experimentella workshops med människor där de kan bygga/skapa bon som de kan förställa sig med handledning av professionella och etablerade konstnärer. Resultat av varje workshop utställas/placeras på en offentlig plats som exempelvis ett träd i stan där workshopen äger rum.
Som fågel är ett projekt med syfte att forska och ta reda på hur känslan av instabilitet påverkar oss som människor. Vi reser till olika platser, träffar folk och diskutera med dem flyktingfrågan. Därefter, gestaltar vi våra diskussioner praktiskt genom att bygga ett nytt bo. Vi utställer bona i en lämplig plats med en liten text som berättar historien bakom detta bo.
Som fågel riktar sig framför allt till flyktingar från olika läder som bor i Sverige. Vi har flyktingar som är konstnärer, läkare, studenter, advokater, barn, ungdomar, kvinnor, män och annat… Vi träffar dem och får inspiration av deras berättelser som berikar vår själ.
Som fågel riktar sig också till politiker som tar beslut att bevilja asyl eller inte. Riktar sig till ungdomar som var barn när deras föräldrar kom till Sverige. Vi lyssnar på dem och bjuder dem att följa vårt arbete för att veta att vi bryr oss om dem och att vi skapar konst av deras historier.
Projektet riktar sig till personer som kanske skäms för att bli kallade flyktingar. Många gillar inte ordet ”flykting” och känner sig degregerade när de hör det ordet. Vårt syfte därför är att ändra den negativa klangen för ordet ”flykting” i deras öron. Detta kan vi uppnå genom att avbilda flyktingar som fåglar som flyr från köld till en plats med värme och mat. Fågeln återkommer kanske, och kanske inte. Den är fri och landet är stort och räcker för alla.
Vi besöker skolor och bjuder på workshops. Vi besöker flyktingläger och sprider information om frågan och om projektet.
Vi träffar och kommunicerra med människor från olika kulturer, olika kön och olika åldrar för att lyckas med att berika projektet och nå komplett resultat som rymmer alla projektets aspekter. Mångfalden av deltagarna och medverkarna i projektet är likasom mångfalden av fåglar som finns i naturen.
To See or Not to See, That Is the Question. Ignorance is Bliss
To See or Not to See, That Is the Question. Ignorance is Bliss Saab Art Gallery Saad Hajo Vernissage 7 november kl. 14.00-16.00 Utställningen pågår till den 22 november 2020 Öppettider: Vardagar kl. 11.30-13.00 Lördag och Söndag kl. 14.00-16.00 Terrassen, Saab AB, Linköping I samarbete med Sveriges Konstföreningar
– Först och främst vill jag visa att satir är rolig och ska få oss att skratta!
Satirtecknaren och EWK-pristagaren (2015) Saad Hajo ställer ut hos Saabs konstförening i Linköping under november. Inbjudan kom efter en föreläsning för föreningens medlemmar 2019.
Utställningen roar. Den får mig att le, förundras, tänka efter. Jag fascineras av hur till synes enkla Snubbla, slapstickens slitna en-man-som-halkar-på-ett-bananskal, låter mig tolka teckningen som en hyllning till klassisk clown- och stumfilmshumor genom att bananskalet fyllts av förväntansfulla glada emojis medan den uppkastade och fallande mannens ansikte surar i glödande rött.
Anspelningarna på äldre tiders konst är många, inte ovanligt för satirtecknare eller konstnärer över lag. Det kan ses som en genväg till publiken, att vi känner igen motivet – van Goghs Självporträtt, Magrittes Mannens son, Hokusais Vågen (Under vågen utanför Kanagawa), för att inte tala om Michelangelos Adams skapelse – och nu kan fundera över vad tecknaren vill berätta genom sina skruvade versioner. Gripande är Efter Picasso, där dennes Guernica är direkt igenkännbar trots att Saad Hajo ställt bilden av krigets fasor som en kuliss (”jag är den förste”, säger han stolt om greppet att ställa den på högkant), med en rädd (fiende-)soldat halvt skymd bakom dess kant.
Saad Hajo var etablerad satirtecknare, i främst arabiska men även franska tidningar, när han bosatte sig i Norrköping 2005, efter att tidigare bott i Frankrike och Libanon. Inom några år blev han och hustrun konstnären Sahar Burhan (vars utställning ”Som fågel” visades på Saab Art Gallery under oktober) även kända som aktiva på den lokala kulturscenen. Jag känner därför igen några äldre bilder, från Arbetets museum – utställningen ”Paus” år 2010 som var en stor exposé som paret curerade med arabiska satirtecknare genom tiderna – och inte minst från Galleri Kronan – en soloutställning som sammanföll med att Hajo erhöll EWK-priset 2015.
Det började tidigt. Nyfiken, bilden på fostret som håller en penna bakom ryggen och kikar ut genom mammans mage, en nyckelhålsformad navel, är en rar anspelning på konstnärens tidiga lust och begåvning. Födelselandet är Syrien där han utbildade sig vid konsthögskolan i Damaskus och erhöll Bachelor of Fine Arts (fil. kand.) 1989. Konstutbildningen ger eko i utställningen, inte bara i pastischerna av ikoniska konstverk, utan även i den tekniska bredden, Saad Hajo klär sina satiriska teckningar i den dräkt som passar motivet, från träsnittets grova linjer till akvarellens mjuka skiftningar.
– Jag ser bilden innan jag ritar, kommenterar han.
Numera är verktygen oftast digitala. Saad Hajo pekar på en målning skapad med ”pastellkritor”. En fördel är att bilderna lätt kan bearbetas och utvecklas till de korta filmer han gör tillsammans med hustrun Sahar och 3D-grafikern Diia Homsy. Några av dem, också de med skilda uttryck, snurrar på en skärm i utställningen. Jag fastnar för den snygga Social distancing med många jordklot, varje sfär är en egen liten världsdel, vars avstånd till de andra växer på grund av ett litet knoppigt, rött virus. Men också för den enkla animationen med rullande stridsvagnar, med arga emojies i bandfötterna, som dödar de vuxna i en från början emojieglad familj och lämnar barnen arga. Fler kan ses i den YouTube-kanal han nyligen startat: ”Take a break”.
Utställningens omkring femtio grafiska bilder, i mycket små upplagor och på väl valt papper, är lätt grupperade, med finurliga och allt som oftast varma infallsvinklar på aktuella och eviga ämnen, som corona, kärlek och uppror. Växter, från träd till blommor, förmedlar växtkraft och förnyelse; Finna vägen! slingrar sig genom underjordens labyrint upp i ljuset, eller Hopp, där en ny ros knoppas invid en fängslad och böjd blomma.
En avdelning ägnas förstår karikatyrer av politiker – av hans mer än hundra bilder av Syriens president Bashar al-Assad presenterar han här några få; Breznjev, Putin, Hafez och Bashar visar hur al-Assad och Putin står på företrädarnas grund, det vill säga på fadern Hafez al-Assads respektive Sovjetunionens starke ledare Breznjevs huvuden.
– Syrien och Sovjetunionen hade försvarsavtal redan på deras tid på 1970-talet, berättar Saad Hajo.
USA:s nu avgående president Trump får självfallet en hel del utrymme, här är intressant hur Saad Hajo inte låtit sig fastna i ett visst sätt att avbilda honom. Jag fastnar för Trump-19, alltså i coronaavdelningen, där ansiktet mellan överkammad linlugg och kavaj är helt upplöst av sjukligt gröna fläckar – som vore mannen en virushärd i sig. Bilden kan ha passerat bäst före-datum, utmanaren Joe Biden bedömdes av samtliga landets nyhetskanaler ha vunnit presidentvalet samma dag som utställningen invigdes. Eller… biter sig Trumps sätt att tolka sin omvärld fast hos hans väljare och sprider sig?
Teckningar skapade i en tid och ett sammanhang kan alltså tolkas om och få ny innebörd. Antar & Barbie tecknar den arabiske hjälten med Barbie bakom sig på en kråmande svart häst. 1999 var den serietidningsinspirerade bilden en lustfylld kommentar som handlade om kärlekens frihet men också om överbryggandet mellan kulturer, österns Tusen och en natt möter den västerländska populärkulturen. Nu, med islamismens framåtmarsch, känns bilden som en omöjlighet att visa för sin ursprungliga arabiska publik – den skulle censureras. Och vad skulle vi västerlänningar se? I rädslan för terrorister har vi helt glömt bort österlandets romantiska hjältar som vi tjusades av för inte så länge sedan.
Så vem är främlingen och vem är jag och hur förhåller vi oss till det främmande? Saad Hajo vill gärna att vi ser hans utställning i ljuset av den frågan. Han har ställt den till en rad personer, studenter, forskare, en advokat med flera. Svaren har satts upp på väggen. Den som vill får lämna sitt bidrag.
– Jag har fått nya perspektiv, säger Saad som avser att hämta inspiration från svaren i sitt framtida arbete.
Vernissagen blev med coronatidens nödvändighet en publikt tunnsådd historia . Molly Teleman, vän, tonsättare och bibliotekarie, funderade i sitt selfiefilmade invigningstal över huruvida hon skulle kalla Saad Hajo för världsmedborgare eller en som tar ett steg tillbaka i iakttagarens roll. Även hon tog fasta på konstnärens fråga om jaget kontra det främmande och konstaterade att han med sin blick och sina teckningar bidrar till att göra avstånden mellan oss mindre än förr.
– Man måste vara modig och ha självförtroende för att förändras utan att förlora sig själv.
Utställning av Sahar Burhan Plats: Saab Art Gallery Tid: 10–25 oktober 2020
Sahar Burhan. Foto: Nils-Göran Tillgren
Som Fågel Måleri och objekt
Sahar Burhans bobyggeri följer hennes tråd ”Det går inte längre. Nu tränger de ut!”
Tanken slår mig. De skjuter fram ur ramar, som något som föds. Som vuxna – konstfärdigt vridna garnhärvor balanserar på piedestaler.
Tanken slår mig. Sahar Burhans måleri har ofta varit materiellt. Collage av små pappersbitar eller tygremsor, små kuber nedanför en stor målning som fört motivet – en gata med bombade hem – in i rummet. Att nu inte bara hänga tavlor på väggen utan med objekt ta rummets volym i anspråk är en naturlig utveckling – stegvis skulle man kunna säga.
Men det uttrycket använder vi inte i vårt samtal i utställningen ”Som Fågel” på Saabs Konstförening i Linköping. Vi har samåkt från Norrköping och i baksätespratet kommit in på hur olika språk har sina uttryck. Det svenska-västerländska ”steg för steg” räcker inte för arabiskans ”lager på lager”, som ju även vi använder och som antyder något större än promenadens linjegång. Konsten, inte minst vår samtida konst, använder just lager: anspelningar på tidigare konst, samhällsfenomen, det privata och det allmänna, konstnärens tankar, gärna en droppe slump samt ”betraktarens öga”.
Stark punktbelysning på konstverken i det vita galleriet invid Saabs personalmatsal. Vi är i halvkällarplan, utanför anas förbipasserande på andra sidan de kraftiga glasblockens breda ljusinsläpp. Det fungerar bra för ögat medan andra halvan av vår inkallade duo, fotografen Nils-Göran Tillgren, bekymrar sig över de starka kontrasterna, hans kamera har det inte lika lätt.
Femton verk – fyra titlar: Äldst är Mångfald (två verk), följt av Tiden enligt Norrköping/Tiden enligt Damaskus (två verk), Höst (ett verk) och Bo (tio verk, samtliga från 2020).
2009 kom den första Mångfald till, två år efter att konstnären Sahar Burhan kommit till Norrköping presenterade hon sig för alla norrköpingsbor med det årets Kulturnattsaffisch.
– Jag hade köpt dyra färger från Frankrike, berättar hon om det påbörjade arbetet som avbrutits av någon anledning. När jag kom tillbaka hade färgen börjat torka på paletten.
Originalet är en underbar liten färgklattig historia. Varje glänsande färgklatt lyser och detaljerna lyfts fram i det mångdubbelt uppförstorade formatet. Färg som material!
Titeln Mångfald återkom året därpå i ett verk där hon rivit bomull i små avlånga bitar.
– Bomull är skört, lätt att riva med händerna. Men när bitarna färgas med akryl blir de starka.
Tekniken återkommer i Höst från 2012 som hon gjorde live, i viss mån med publikens hjälp, på Norrköpings Konstmuseum under det årets Kulturnatt. Att skilja ut vilka av de kraftiga färgstråken som är olja, akryl eller färgad bomull är svårt.
– Den gestaltar mitt liv och utveckling, bit för bit, berättar Sahar Burhan om verket.
– Jag var flykting. Jag hade förlorat allt, jag var svag, säger hon om de bruna och dova inslagen. Men som konstnär blev jag stark. Jag kunde prata om min konst. Jag fick stöd.
I de mustiga jordfärgerna lyser skimrande blått, som om målningen är en vattnets spegelbild. Jag ser himmelsflikar genom höstträdens bladverk på de krusade vågorna.
Den som följt Sahar Burhan i Norrköping har snart fångats av hennes inbjudande kreativitet. Som i projektet där hon fick Norrköpingsborna att komma till köpcentret Mirum i Hageby och måla var sin pusselbit till Hela bilden, efter Carl Larssons stora Frukost i det gröna, ett av Norrköpings Konstmuseums mest populära verk. Eller att låta sjutton kvinnliga konstnärer göra en replik av en egyptisk graffitimålning från den arabiska våren. Eller sett hennes gripande version av den drunknade treåringen Alan Kurdi, skapad i den pixelteknik hon nästan gjort till sitt signum men inte tagit med till Saabs Konstförening, och som kräver att åskådaren tar ett steg bakåt för att se hela bilden och förstå.
Kanske dubbelverket Tiden enligt Norrköping och Tiden enligt Damaskus är två sådana steg på vägen mot pixlarna. Två ljust pastelliga verk av utklippta små kvadrater i silkespapper. En kvadrat tickar runt, runt i vardera bilden. De gjordes till Galleri Kronans samlingsutställning Konst eller Klocka 2.0 år 2011. Norrköping, med aningens större kvadrater, vrider sig snabbare. Den i Damaskus, mer svårupptäckt i miljonstadens gytter går långsammare. Damaskus är i än högre grad än Rom, en evig stad, en av världens äldsta. Det är den stad Sahar kommer från och har tvingats lämna, det är inte enkelt att vara skapande konstnär i Syrien. Det är den stadsdelen, gatan, huset som lagts i ruiner av inbördeskriget och som hon visade på Norrköpings Konstmuseum, med ovan nämnda kuber ut i rummet, som hon minns med saknad. Även om hon och maken Saad Hajo numera är väl inbodda i Norrköping.
Det finns en (bomulls-)tråd i konstnärens skapande menar hon. En tråd av delaktighet och engagemang som leder fram till alla dessa Bo, de som tränger ut från ramar eller vilar på piedestaler. De är inbjudande flerfärgade, hela utställningen harmoniserar i jordfärger – mustigt orange, brunt, gult, rött, grönt.
– Som fåglar som bygger sina bon. Eller alla djur som bygger bon, säger Sahar och minns läraren i skolan som väckte fascinationen inför binas perfekta sexkanter.
Piedestalernas Bo vilar på spegelglas, för betraktaren att se från alla håll. Det ser enkelt ut, som att hon bara vridit till garnhärvor och de stannat i enkla eller intrikata former. Så är det inte. Konstnären har rivit tunna bomullstrasor, färgat dem och sytt, med metalltråd, med mera pilligt och tidskrävande arbete. Varje Bo är sitt eget verk, med sina egna ingångar eller utstickare. Där finns en klassisk tidlöshet i skulpturernas abstrakta former även om de samtidigt känns organiska med sitt trådiga yttre.
– Det är inte lätt att lämna sitt hemland, säger Sahar om ett Bo som likt en larv vrider sig tillbaka ner mot underlaget just som den sträckt sig upp. Varför kopplar man mest negativa känslor till flyktingar och ser dem som offer, förlorare? En människa är så mycket mer.
Om de Bo som tränger fram genom loppisramar, äkta återvunna eller shabby chic-patinerade, säger hon att hon velat ge dem nytt liv i svenska ramar.
– Jag är glad att man vill köpa konst som handlar om flyktingar, fortsätter hon om att flera av hennes verk får nya hem, bland annat på Östergötlands museum.
”Som Fågel” är en del av ett större projekt med samma namn inom V.O.D.K.A.N., kulturföreningen Vi som orkar driva kultur i Norrköping, som bland annat drivit Galleri Kameleont. Snart kommer fler saker att hända, inte bara i gallerier utan även i det offentliga rummet i samband med Norrköpings Light Festival, det årliga ljuset som glimmar i midvintermörkret.
gallerikameleont.wordpress.com 